Vi påverkas alla på olika sätt.

Milja skrev om döden i sin blogg. Och eftersom allt handlar om död just nu, så skriver jag också ett par rader om döden tänkte jag.

Jag tror, att när vi dör kommer vi stå där inför Gud och ja, ni har hört historien om kapellet på sundsvik förut så jag orkar inte dra den igen. Men grejen är det att ibland blir det så verkligt, det blir liksom så nära. Jag vet att när tsunamin hände så skrev jag i min dagbok att det var så avlägset, jag kände liksom ingen som dog, eller som ens var där. Men nu helt plötsligt så blir folk sjuka och dör över allt. Det är som att unizon startade någon form av mass död i min närhet. Och ja, jag är rädd för döden. Jag är mest rädd för att alla andra ska komma till himlen och att jag ska bli lämnad kvar. Att alla andra ska dö och jag ska leva vidare. Eller att Jesus ska komma tillbaka och börja döma folk, och att alla andra ska få komma till himlen medan jag får dra till helvetet. Jag tror att det är en del av mina tvivel på Gud som kommer fram där. Eller snarare de tvivel jag har på att Gud älskar mig.

Men i alla fall, jag vet att farfar kommer dö snart, det blir bäst så i alla fall. Men det innebär inte att jag inte är rädd. Jag vet att folk gång på gång säger till mig att sluta klaga. Men hallå? Min farfar är underbar, han är en av de snällaste människorna jag någonsin har träffat, och nu kommer han liksom dö. Jag kommer aldrig få träffa honom. Dessutom tror inte han på Gud, vilket gör mig ännu räddare. Det blir liksom ingen himmel för honom. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här, men jag är inte rädd för att han dör. Jag har vant mig vid den tanken, men jag är fullkomligt livrädd för vad som händer sen. Med honom, jag klarar mig alltid. Jag har Mikko (som jag kommer behöva, oavsett hur upptagen han är - lär dig prioritera människa), jag har vänner (som jag inte vågar prata med, men man kanske kan få en kram ibland i alla fall?) och framför allt så har jag Gud, som vet vad jag känner och älskar mig i alla fall.

Nej, det här inlägget hade ingen poäng, så leta inte efter den, det var mer ett konstaterande för min egen del..

Kommentarer
Postat av: Milja

Jag är inte rädd för att bli kvarlämnad, jag är rädd för att andra ska bli kvarlämnade och att jag kommer få vara ensam i himlen x_x det SUGER att inte alla mina kompisar är kristna ("om du tror med hjärtat och bekänner med din mun.." XD) ..' Lova mig att vi ses i himlen? ..'''

2008-09-01 @ 09:22:41
URL: http://hyperaktivitet.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0