Wero har insett en grej.

Jag insåg en sak igår när jag och Mikko låg och pratade.
På frizon var jag sådär sjukt pepp bara för att jag hade lyckats be högt och halleluja liksom. Men jag tror att det var ganska logiskt egentligen.

Jag har inte bett tillräckligt mycket de senaste månaderna, typ på hela sommare, eftersom Gud har känns sjukt avlägsen. Och alla som någon gång har bett (gärna flera gånger, då är det lättare att förstå skillnaden) vet att ibland känns Gud nära, och då är det lätt att be, medan han ibland känns som att han är på andra sidan av en motorväg och hur högt man än skriker så hör han inte vad man säger. Gud har varit två motorvägar och en bergskedja bort ungefär, nu är det väl kanske bara två motorvägar.

Poängen är att när Gud känns nära så vet man att han hör, medan man när han är långt borta ibland kan tvivla på att han hör en. Och jag gillar när någon hör vad jag ber, det ger en liksom en andledning till att be. Så även om Tomas inte hörde vad jag bad på grund av det kraftiga skyfall som var över oss, så var han där rent fysiskt. Och när Gud då känns avlägsen, så skit samma att Tomas inte är Gud (sorry Tomas, I'm not doing this to break your dreams..), han var där, om än bara fysiskt (?) och jag skiter i att han inte hörde mig, för någon hörde mig uppenbarligen när jag bad Gud komma fram eftersom han faktiskt kom över bergskedjan. Problemet var bara att inte hade försökt. Eftersom jag inte trodde att någon lyssnade. Men nu helt plötsligt så trodde jag att Tomas lyssnade (även om han inte gjorde det..) och då gick det bra. Och nu gör jag i alla fall tappra försök till att be.

Jag vet inte vad jag försöker säga, jag antar att det är ett lamt försök till ett tack för att Tomas var där. Ett halvkasst försök att säga att Gud ibland känns långt borta eftersom han står och trycker bakom en gardin. Ett dåligt försök att förklara vad jag egentligen känner när det enda jag känner är apati för livet. Jag skulle börja om, jag skulle kasta mig ut för kanten. Men jag vågar inte. Gud ge mig mod. Ge mig hopp. Jag orkar inte ligga och gråta för att jag saknar din närvaro. Jag orkar inte söka den kärleken hos någon annan. För ingen annan kan ge mig den i alla fall. There is noone like our God. Jag kom hem och trodde att allt äntligen skulle bli bra. Men du är fortfarande två motorvägar bort och det går inte att komma över. Gud du som är allsmäktig och du som har viljan att ta hand om oss, förbarma dig, förbarma dig  över mig Gud.

Gud kom hit och hjälp mig ur min apati.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0