Tommy och Wero

Jag frågar mig om jag verkligen är älskad, sneglar ner på min arm och konstaterar att jag själv har skrivit att jag är det. Jag frågar mig av vem. Jag får inget svar. Mikko skulle säga "Jag älskar dig", Tomas skulle säga "av minst 5" (övriga vet jag inte vad ni skulle säga. Något i stil med vad Mikko sa skulle jag tro...), jag säger "ingen.. eller möjligtvis Mikko..."

Jag älskar den pojken, vi spenderar timmar i telefon, dagligen, även om det bara innebär att vi sitter med varsitt headset på oss och gör annat så finns vi ändå där, vi är kontaktbara.. Det gör mig trygg att veta att han finns där om jag behöver honom. Det gör mig trygg att veta att han svarar när jag ringer. Det är liksom vårat sätt att få förhållandet att funka. Och just nu behöver jag honom, massor. Egentligen skulle jag behöva prata dygnet runt. Om absolut ingenting. Bara för att få tänka på något annat. Eskapist som jag är. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Lovade mig själv att inte ringa och förstöra för honom ikväll. Men det gjorde jag i alla fall. Plötsligt har jag, för första gången sen i februari, ingen att ringa. Jag har ingen som jag kan prata med. För att jag inte litar på någon tillräckligt mycket för att jag gråtande ska kunna ringa och säga "jag behöver dig" och kunna lita på att personen i fråga säger "jag älskar dig". Egentligen är det allt jag behöver. I alla fall när det kommer till ord. Egentligen behöver jag en kram också. Men det kan jag inte få i alla fall.

Jag vet inte varför jag skriver det här. Jag vet inte vad jag vill få ut. Jag vill inte ha erat medlidande, det ger mig inget. Ni behöver inte säga "naaaw, stackars dig". Det är inte synd om mig och om det mot förmodan hade varit det så hade det inte hjälpt att ni sa att det var synd om mig.

Jag borde försöka sova, men bilden kommer fram igen. Jag vågar inte blunda. Älskling, låt mig sova i din famn i helgen? Jag är så trött...