Att sakna skolan - och varför.
Jag saknar skolan, av ett par anledningar.
Jag saknar skolan för att det fanns människor som såg mig gråta där. Det fanns människor där som faktiskt brydde sig. Jag hatar arbetslivet av den enkla anledning att jag när jag kom till jobbet i morse var så pass nedbruten att jag satt och grät vid mitt skrivbord, utan att någon ens märkte något (eller i alla fall gjorde mig uppmärksam på att den hade märkt något).
Jag saknar skolan för att kraven var mer påtagliga. Jag kan för tillfället göra lite vad jag vill, människorna som kontrollerar mig bryr sig inte så mycket så länge jag sköter mitt jobb - men exakt vart kravet ligger framgår inte. Det får man välja själv, det finns ingen övre gräns på hur bra man kan lyckas - jo, 80 000 i månaden före skatt - men den är mer eller mindre ouppnåelig. Det finns alltså ingen övre gräns för mig - vilket är fruktansvärt frustrerande om man fungerar som mig.
Jag saknar skolan för att det alltid fanns trevliga människor i skolan i form av både lärare och elever som gav en inspirerande arbetsmiljö där man faktiskt kunde växa som människa.
Jag saknar dessutom skolan för att det i skolan fanns en möjlighet att faktiskt utvecklas istället för att brytas ner. Jag pallar inte mina chefer tyvärr, jag pallar inte att bli nedtryckt och jobba mot beting som egentligen inte betyder någonting.
Jag saknar skolan för att det fanns människor som såg mig gråta där. Det fanns människor där som faktiskt brydde sig. Jag hatar arbetslivet av den enkla anledning att jag när jag kom till jobbet i morse var så pass nedbruten att jag satt och grät vid mitt skrivbord, utan att någon ens märkte något (eller i alla fall gjorde mig uppmärksam på att den hade märkt något).
Jag saknar skolan för att kraven var mer påtagliga. Jag kan för tillfället göra lite vad jag vill, människorna som kontrollerar mig bryr sig inte så mycket så länge jag sköter mitt jobb - men exakt vart kravet ligger framgår inte. Det får man välja själv, det finns ingen övre gräns på hur bra man kan lyckas - jo, 80 000 i månaden före skatt - men den är mer eller mindre ouppnåelig. Det finns alltså ingen övre gräns för mig - vilket är fruktansvärt frustrerande om man fungerar som mig.
Jag saknar skolan för att det alltid fanns trevliga människor i skolan i form av både lärare och elever som gav en inspirerande arbetsmiljö där man faktiskt kunde växa som människa.
Jag saknar dessutom skolan för att det i skolan fanns en möjlighet att faktiskt utvecklas istället för att brytas ner. Jag pallar inte mina chefer tyvärr, jag pallar inte att bli nedtryckt och jobba mot beting som egentligen inte betyder någonting.
Kommentarer
Trackback
