Tommy och Wero

varje gång jag åker till stan, eller ifrån stan hemifrån pappa så åker jag igenom världens hemskaste plats, och jag menar inte att det går en väg igenom skolan, det hade ju varit lite halv coolt annars. Men det är nämnligen så att bussen går igenom hentorp. Inget illa ment mot de människorna som faktiskt bor i hentorp men snälla, titta på det. Du som nån gång har sett stepford wifes, desperate housewifes eller något liknande vet hur det ser ut. Det är helt enkelt nybyggda hus, utplaserade längs långa gator, med familjer som tävlar om vem som har finast trädgård och vem som har snyggaste minibussen. Det tävlas säkert om vilken familj som är lyckligast också. Jag förstår inte sånt. Jag får ångest av sånt. Av att veta att jag inte passar in där. Av att veta hur mycket lyckligare deras liv är. Hur mycket bättre de har det. De med den fina bilen och den fina trädgården. Men när jag satt där på bussen så var det inte bara ångesten jag kände, utan jag tänkte även på ångesten människorna som faktiskt bor där måste ha. Mest tänkte jag på en låt, det är Svenne Rubins..

"Dom gör så rysligt fint på tomten
Allihopa hjälper till
Dom gör så rysligt fint på tomten
Även dom som inte vill
Jag kan lova det blir trist
Om du råkar att bli sist
Att klippa gräset"

Det är precis vad jag tror händer på en sån plats, och i slutet av den där låten så ställer sig han som startade alltihop mitt på vägen och skriker att dom är en hemlig trädgårdskartell och att dom säkert också har svurit ed på att om grannen klipper gräset så måste alla andra göra det också. Lite så ser ett sånt samhälle ut, i alla fall om man ser det från utsidan. Jag vet vad ni tänker, säg det inte. FÖRDOMAR. Jag vet, jag har fördomar, men jag bryr mig inte, det är mina tankar, och dom blir till skrivna ord och jag tror inte att det sårar någon.

"Om du misshandlar din hustru, och förtrycker dina ungar,
och super upp din lön, så väljer grannen din att blunda.
Men om du inte sörjer för att gräsmattan är ansad
då är det hus i helvete; Då blir grannen fly förbannad"

Jag blir så besviken när jag inser det här. Jag blir inte arg, jag blir inte ledsen. Jag blir besviken. Besviken över att det faktiskt är såhär vi har det i dagens samhälle. Vi beter oss som om det vore 1952 och det svenska folkhemmet var allas mål. Det var det vi ville leva i. Det svenska folkhemmet med mamma, pappa, 2 barn (äldre pojke, yngre flicka) ALLA är lyckliga. Men var människor verkligen lyckliga bara för att staten (är det inte skummt, det där med människors ordval? att jag sa staten nu när jag lika gärna hade kunnat sagt regeringen, men att jag ville att det skulle låta negativt och därför sa staten. Varför är staten negativt?) har sagt att man ska vara så, att man ska vara lycklig.  Vad resulterar det i egentligen?

Jag blir så besviken. Man ska inte gömma undan människor bara för att de inte är "perfekta". Då har sträv