Tommy och Wero

Jag ändrade grunden till bloggen. Jag kan inte grunda det jag skriver på att en krigare slåss inte för det han hatar framför sig utan för det han älskar bakom sig. Eftersom jag inte skriver om det. I stället så tänker jag skriva om att sanningar och att man inte ska ljuga, men man kanske inte behöver säga hela sanningen, eller. Vad var det egentligen Persson menade när han sa det där? För det är faktiskt våran gamla stadsminister Göran Persson som sa det. Tro det eller ej. Okej, förlåt, jag har inget vettigt att skriva. Jag kan skriva att jag inte tycker om henne, att jag saknar Mikko eller whatever. Men orka. Känns som att alla mina 7 läsare har fått läsa det x antal gånger för mycket redan. X-1 antal gånger mer än vad som var meningen. I suck.

David vill att jag ska programmera nu, men orka. Jag orkar ingenting. Jag vill ha en kram. Av Mikko. Ingen annan. Det är bara två veckor kvar nu, sen är jag i hans famn. Sen kan jag pussa på honom och göra vad jag vill med honom, nästan. Önskar att orden räckte till. Men orden räcker inte till, pixlarna på kameran räcker inte till. Det är nu jag inte kan formulera mig. Det är nu jag misslyckas.

Jag började blogga någon gång i April för att jag skulle uttrycka mina känslor och formulera ned mina tankar till ord. Och även om jag skiter fullkomligt i hur privat det jag skriver är så spelar inte det någon roll, för jag menar. GAH. Jag får inte ut det. Det enda som skulle hjälpa skulle vara att gråta hejdlöst i någons famn, men det finns ingen famn. Den försvann när jag fyllde fem och mamma och pappa skillde sig.

Det finns ingen famn.