bajs.

Jag vet att jag inte borde klaga, att jag en gång sa till mig själv att jag skulle sluta, men det är svårt. Med en pojkvän som befinner sig 600 mil härifrån och troligtvis tänker flytta dit. Blotta tanken får mig att vilja gråta, det var så underbart att komma hem och faktiskt få gråta. Slå mig. Krama mig. Låt mig slå på någon medan någon i fråga kramar mig. Frustrationen är total. Jag blir så arg. Önskar att någon i alla fall kunde få mig att le. Någon kunde vara här och ge mig en kram. Me wanna die.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0