Tommy och Wero

Jag har ingenting att skriva egentligen, så jag vet inte riktigt vad jag skriva. så många intryck, så mycket att säga, så mycket att känna, så mycket att se. Och så lite tid. Så fruktansvärt lite tid. Jag önskar att jag hade tid, att jag hade möjligheter. Att jag hade något. Att jag hade någon. Förlåt. Jag är bara ensam. Jag är bara.. jag vet inte..

Gud, jag vet att jag inte alltid gör som du vill. Men jag sa ju att vi skulle göra det här till din ära, bara du gjorde det som var bäst för oss. Och det gjorde vi. jag försöker ära dig. Men det är inte lätt. Förlåt. Jag känner mig så värdelös. Jag kan inte ens ta hand om mina vänner. Jag får för mig att du har kallat mig till att göra något, men det visar sig alltid att det är fel. Vad vill du egentligen? Vad vill du Gud? Jag förstår inte. Jag står här, helt nollställd. Allt är slut och jag har ingen aning om vad jag ska göra och hur jag ska göra det. Gosh. Gud. Jag. Suger. Jag hatar det. Jag vill bara hem. Jag vill ringa någon, någon som bryr sig. Jag vill ringa någon och berätta hur kasst jag mår, jag vill höra att någon saknar mig, att någon bryr sig. Jag vet att du bryr dig, men du kan liksom inte säga det. Rakt ut. Förlåt. Förlåt mig Jesus, för att jag inte gör det du har menat mig för. För att jag inte förstår vad du vill Gud. Jag är sämst. Jag vet det i alla fall, och jag förnekar det inte. Men du Gud, det är en sak jag inte förstår... När vi var i Danmnark så sa ju du Tokyo, flera gånger. Jag vet att det var Jonas, men jag vill se en koppling. Men nu helt plötsligt så är du helt tyst, och jag vill inte tro att du inte säger något. För jag vill inte tro att du har övergett mig. Jag vill tro att du står bakom gardinen. Jag vill verkligen det. Förlåt. Förlåt förlåt förlåt.
Jag tror på en Gud som tröstar tills gråten tar slut.
Vart är du nu Gud?
Amen.