Tommy och Wero

Jag tror att det är ganska viktigt att man i ett förhållande ber tillsammans (förutsatt att båda parterna är kristna eller muslimer eller whatever) för att man dels visar delar av sitt inre som man kanske inte tänker på annars, för att man visar tillit och man lär sig något om varandra.

I alla fall. Jag och Mikko har inte bett tillsammans förut, eller vi har bett tillsammans, men vi har bett tyst båda två, och visst, det är inget fel på det, men något fattades för oss... Men vi pratade om det för ett tag sen. Sen var det inte mer med det. Men sen i lördags så frågade jag om inte vi kunde be tillsammans och det gjorde vi. Tyst till en början. Innan han tog mod till sig och bad högt. Jag tog över, sen. (Ja, jag skrev det där bara för att jag inte vill verka sämre än honom ;))

I alla fall. Det kändes bra, det var en lättnad för oss. Det är bra.

Nu vet jag inte vilken kategori jag ska lägga det i... Överlever ni?