Tommy och Wero

Det här inlägget är skrivet till de människor som finns i min närhet, som jag umgås med dagligen eller i alla fall varje månad, eller de människor jag pratar med ofta. Ni behöver sanningen nu.

Det har gått för långt nu. Jag orkar inte hålla tyst. Jag har hållit tyst alldeles för länge, och jag är alldeles för dålig på att ljuga för att kunna fortsätta så länge till. Jag har ljugit alldeles för länge, inte för att jag inte ville berätta, men för att jag har varit rädd för att folk som jag umgås med ska lämna mig och säga att de inte bryr sig längre. Tanken är troligtvis helt bortkastad och onödig, men jag har fortfarande varit rädd. Jag är fortfarande rädd. Men jag behöver stöd. Förlåt. Jag vill inte ha eran uppmärksamhet. Jag vill eventuellt ha en kram. Mer vill jag inte, jag vill mest slippa era kommentarer om varför jag gör si och så. Varför jag inte gör det och det. För jag orkar inte.. Så snälla. Bara läs det här och ta åt er, i alla fall lite. Jag orkar inte ta det många gånger, därav att det blev bloggen (så att ni inte blir sårade för det..)

Till saken. Det började väl egentligen när jag var fem. Pappa flyttade, han försvann i ett halvår jag visste inte vad som hände. Jag var hos farmor en månad, och under den tiden så hann mamma försöka ta livet av sig (fick jag reda på för tre veckor sen, men i alla fall). Senare, när jag bodde halva tiden hos pappa och halva hos mamma så brukade mamma ibland dricka vin direkt ur flaskan och prata om hur mycket blod det skulle spruta över hela vardagsrummet om hon skar av sig pulsådrorna. Jag förstod aldrig vad hon egentligen menade.

Sen blev jag äldre. Mamma flyttade ihop med Ola. Ett tag var allt ganska bra, mamma var glad och hon drack inte lika mycket vin som hon hade gjort tidigare..

Sen blev jag lite äldre till, typ 10 år kanske, och vi flyttade till Tibro. Mamma fick Alexander och sen började det igen. Jag kunde komma hem på eftermiddagarna och upptäcka att mamma luktade sprit. Det var fortfarande inte ett problem dock.
De riktiga problemen började när Linnéa föddes, för helt plötsligt blev jag tvungen att ta Alexanders parti när mamma var arg på honom för något L hade gjort. Vilket resulterade i att jag fick skit för det. Ibland skällde hon på mig, ibland gav hon mig en örfil, ibland låste hon in mig. Hon började också få ångest-attacker där hon blev rädd för att jag försvunnit (typ när jag var i kyrkan, på läget etc.) och ringde min mobil och frågade vart jag var. Vilket skrämde mig, för jag visste att hon hade druckit, jag visste att hon hade ångest, att hon skulle vara arg på mig när jag kom hem osv.

Nu det senaste året (ett och halvt år är det väl mer men okej..) har det blivit mycket värre. Hon har ringt oftare, hon har skällt på mig mer, hon har varit arg på mig mer och jag har inte kunnat göra något åt det. Jag har haft skuldkänslor och gråtit massor. Det var därför jag drog mig undan under frizon och hängde mer med Tomas än med folk från Unizon tillexempel, för av någon anledning kändes det lättare att berätta för någon jag inte kände än för er som jag skriver det här inlägget till, och eftersom han visste så blev det lättare att faktiskt ha någon som kunde krama mig när jag inte orkade svara när mamma ringde för 64242543 den dagen (hon ringde i snitt 20 gånger om dagen..).

Nu för en månad sen så sa jag som det var. Jag ville flytta. Jag trivs inte hos mamma, jag är helt övertygad om att familjen Johansson får det bättre utan mig, då kan de nämligen bli en familj på riktigt. Mamma blev arg, sa att jag övergav henne osv. What could I do? Jag sa till henne att om hon slutade dricka så kunde jag vara där. (kändes som en rimlig deal...) Jag var borta i två veckor hos pappa och kom dit för att upptäcka att ingenting hade förändrats, jag stod ut i en vecka och två dagar. På tisdagen andra veckan blev jag grymt trött på det. Jag packade väskan, ringde pappa och bad honom hämta mig och stack. Två dagar senare skulle jag ringa mamma, men fick veta att hon hade tagit massor av sömntabletter och låg på sjukhuset. Fatta skuldkänslorna.

Det var anledningen till att jag var borta i veckan. Jag orkade inte helt enkelt. När jag kom hem igår mådde jag faktiskt bra, jag var helt övertygad om att det inte var mitt fel och att jag inte kunde göra något åt det. Det hade varit helt okej nu också om inte Ola hade varit en idiot (som vanligt). När han lämnade mig hos pappa sa han ungefär "Tvinga inte din mor att hjälpa dig skolka. Du höll på att ta livet av henne för tre veckor sedan, räckte inte det?" Resten av konversationen bestod av att jag försökte förklara att det inte alls var sant, att fredrik sa att jag skulle göra så, att det blev bäst så osv.

Vad ville jag då säga? Jag tror att vad jag ville säga var förlåt. Förlåt för att jag har ljugit och varit rädd. Sen ville jag väl kanske få er att förstå varför jag inte vill ha med er hem till exempel, jag ville inte visa er min verklighet. Förlåt mig. Jag hoppas att ni förstår.. Tack