Kärleken och nådens Gud.
Milja skrev en kommentar till vad jag skrev i min bön igår. Det fick mig att tänka lite.
Jag tänker härmed göra ett väldigt skumt erkännande. Det är nästan lika pinsamt som det faktum att jag när jag var liten trodde att jag skulle bli kille, men inte riktigt. I alla fall. När jag står i badrummet och tittar mig själv i spegeln så brukar jag prata med mig själv, gärna på engelska och gärna om Gud. Inte med Gud, utan om Gud.
I alla fall, ett vanligt samtalsämne mellan mig och min spegel (okej, det brukar vara mer monolog än samtal) brukar vara nåden. Senast igår vid 22 tiden var jag och borstade tänderna och sa till mig själv (eller spegeln) "Yeah, there really are grace.. right?" (här inväntades ett fånigt svar av spegeln som naturligtvis inte kom..) "You see, I believe in a God of grace and love" (sen följde en diskussion med mig själv om huruvida det egentligen borde vara love and grace eller tvärtom..)
Poängen var i alla fall att jag tror på en Gud av nåd och kärlek. (I och för sig så brukar kärlek medföra nåd) Det innebär att han förlåter mig vad jag än gör för misstag. That's the good news. Problemet är bara att om det inte hade varit så, om Gud inte hade funnits och om han inte hade varit fylld av kärlek och nåd (haha, såg ni att jag bytte håll nu?) så hade det varit helt meningslöst. Jag hade haft NADA att leva för. Ingenting verkligen. Och det hade varit ganska fail.
Vad jag vill få fram är att det egentligen inte är så hemskt som jag tror. Jag vill bara slippa ångesten över att jag gjorde fel. Men det handlar nog mest om att jag måste förlåta mig själv för att jag gjorde fel, för att jag är människa. För det är inte mer än så, jag är människa och vi gör fel.
Men ja, det är frustrerande att hela tiden behöva stå ut med tanken på att om vi har tur så är det värt det, men vi kan aldrig veta säkert. Det är nu jag önskar att jag kunde dra tillbaka till ukraina, där det faktiskt var värt det, även om man låg och spydde i sin sovsäck. För kärleken var mycket påtagligare där än här. Allt var så mycket verkligare.
Jag tänker härmed göra ett väldigt skumt erkännande. Det är nästan lika pinsamt som det faktum att jag när jag var liten trodde att jag skulle bli kille, men inte riktigt. I alla fall. När jag står i badrummet och tittar mig själv i spegeln så brukar jag prata med mig själv, gärna på engelska och gärna om Gud. Inte med Gud, utan om Gud.
I alla fall, ett vanligt samtalsämne mellan mig och min spegel (okej, det brukar vara mer monolog än samtal) brukar vara nåden. Senast igår vid 22 tiden var jag och borstade tänderna och sa till mig själv (eller spegeln) "Yeah, there really are grace.. right?" (här inväntades ett fånigt svar av spegeln som naturligtvis inte kom..) "You see, I believe in a God of grace and love" (sen följde en diskussion med mig själv om huruvida det egentligen borde vara love and grace eller tvärtom..)
Poängen var i alla fall att jag tror på en Gud av nåd och kärlek. (I och för sig så brukar kärlek medföra nåd) Det innebär att han förlåter mig vad jag än gör för misstag. That's the good news. Problemet är bara att om det inte hade varit så, om Gud inte hade funnits och om han inte hade varit fylld av kärlek och nåd (haha, såg ni att jag bytte håll nu?) så hade det varit helt meningslöst. Jag hade haft NADA att leva för. Ingenting verkligen. Och det hade varit ganska fail.
Vad jag vill få fram är att det egentligen inte är så hemskt som jag tror. Jag vill bara slippa ångesten över att jag gjorde fel. Men det handlar nog mest om att jag måste förlåta mig själv för att jag gjorde fel, för att jag är människa. För det är inte mer än så, jag är människa och vi gör fel.
Men ja, det är frustrerande att hela tiden behöva stå ut med tanken på att om vi har tur så är det värt det, men vi kan aldrig veta säkert. Det är nu jag önskar att jag kunde dra tillbaka till ukraina, där det faktiskt var värt det, även om man låg och spydde i sin sovsäck. För kärleken var mycket påtagligare där än här. Allt var så mycket verkligare.
Kommentarer
Trackback
