En gång trodde jag att jag kunde allt.
Jadu, min enda tappra läsare. Vart tog alla andra vägen? Ett tag hade jag 26 läsare om dagen. Skrev jag något tråkigt sen eftersom alla försvann? Jag vet inte. Det spelar ingen roll.
Försov mig idag, sen glömde jag gympakläderna, sen typ, ja ^^ dålig dag helt enkelt. Jag hatar onsdagar. Jag gör verkligen det. Jag menar, vi har inga roliga lektioner, eller visst, matte är roligt. Men i övrigt, engelska och naturkunskap och så idrott på det. Kasst. Vi har dessutom fem lektioner imorgon. Ännu värre. CUT i armen.
Men det var inte det dethär skulle handla om. Det skulle handla om att jag en gång i tiden var oövervinnerlig. Att jag en gång i tiden trodde att det inte fanns något som jag inte kunde klara av. Att jag en gång i tiden trodde att om jag bara ville något så kunde det bli så, för att jag trodde på mig själv, för att andra trodde på mig. Sen gick den tiden över. Någon råkade säga till mig att jag var dålig och allt bara rasade. Jag tror att jag var lite som en såpbubbla (fast inte lika vacker), jag var jätte lätt att spräcka och innuti fanns det bara luft. Ganska kasst egentligen. Ganska tomt egentligen. Jag saknar att kunna tro på mig själv. Jag saknar omedvetenheten i att tro att jag kunde allt. Usch. Ge mig omedvetenhet.
Jesus, ge mig kraften att tro på mig själv. Ge mig möjligheten att tro att jag kan. Visa mig att jag kan. Hjälp mig med det jag har svårt för. Tack för att du ger oss styrka Gud, tack för att du varje dag visar oss att vi kan mer än vi tror, men det räcker inte riktigt, jag behöver lite mer. Förlåt. Jag känner mig som en otacksam liten skitunge som inte kan vara glad för det jag får. Jag känner mig som den lilla skitunge jag faktiskt är. Förlåt mig.
Amen
