Tommy och Wero

Asså, jag skriver en hel del om kärlek. Insåg förut att det blir ganska enformigt. Liksom, alla mina inlägg går ut på att jag har pratat med Mikko, att jag saknar honom eller att jag älskar honom, igår hade jag träffat honom. Jag insåg precis att det finns ju fler människor som jag älskar. Jag har vänner som jag älskar. Vänner som jag aldrig har sagt att jag älskar. Det är lite tragiskt. Jag vill ju att människor ska veta att jag älskar dem. Vad är det annars för mening med att älska dem?

Tänkte på det härromdagen, när jag frågade Mikko om han trodde att en av mina kompisar (säger inte vem) älskar mig, eftersom jag älskar honom/henne (dock utan att jag har sagt det till honom/henne). Han trodde det. Men jag är inte så säker. Visst, jag förstår att man kanske inte säger till sina vänner som man träffar varje dag att man älskar dem varje dag. Det är inte det första jag säger när jag träffar folk i skolan direkt. Men liksom, ibland kanske man faktiskt vill höra det, bara för att. Det är liksom halva poängen med kärlek, eller inte egnetligen. Men även om det inte är det så kanske man faktiskt kan må bra av att höra det. Liksom bara det faktum att många av de spetälska i Indien idag inte vid vuxen ålder vet hur man på hindi säger ordet tack är illa nog, detta bara för att de aldrig i hela sitt liv har fått höra ordet tack. GAH. Jag trodde en gång att jag förstod mig på kärlek. Men sen tog den gången slut. Nu vet jag att jag inte förstår kärlek. Jag kommer aldrig förstå. Aldrig, aldrig, aldrig. Det är liksom omöjligt.

Jag vill kunna älska villkorslöst, älska utan att ens behöva bli älskad. Älska som kvinnan i Irak som bad domstolen straffa mannen som mördade hennes man och barn med att han skulle få vara en helg i månaden hemma hos henne så att hon kunde lära honom vad kärlek är. Jag vill sälja allt jag har för att åka någonstans och ta hand om människor. Jag vill göra skillnad. Jag vill älska. Hjälp mig älska.