Ånger - Ångest.

Det här inlägget är tillägnat Mikko, mestadels för att jag är ett svin, men även för att du är den underbaraste männsikan i världen och för att jag älskar dig mest i världen.

Jag hatar mig själv ibland. Jag gör verkligen det. På riktigt. Jag är ett sånt jävla svin och det spelar ingen roll att du har förlåtit mig. Eller visst, det är klart att det spelar roll. Det är klart att jag är glad för det. Men jag hatar mig själv för det, jag ville ju inte såra dig direkt. Jag ville inte få dig att må dåligt. Förlåt. Ångern ger mig ångest. Jag vill verkligen inte att du ska vara ledsen, att du ska vara arg. Det enda jag egentligen vill är att du ska hålla om mig när jag ska sova, att du ska krama mig och att jag ska får höra dig viska att du älskar mig. Jag vill bara ligga och titta på dig när du sover, hålla din hand. Pussa din panna. Men det går inte. Kidnappa mig och ta mig bort härifrån, jag vill bara glömma det. Glömma det på riktigt. Allt. Allt som händer, allt som folk gör, allt jag borde göra. Önskar att jag helt enkelt slapp göra det här.
Jag ångrar mig, verkligen.

Jag klarar inte det här. Jag gör verkligen inte det. Jag behöver dig. Som fan. Nu. Här och Nu. Önskar att du kom inspringande och bara kramade mig. Att någon kramade mig. Det är ingen som gör det längre, ingen alls. Jag har inte kramat någon sen jag träffade dig sist. Det suger. Krama mig.

Jag kunde sova inatt. Bara så att du vet. Låg och kramade mig själv, låtsades att mina armar var dina, att det var du som höll om mig, att du viskade i mitt öra att du älskade mig. Att du pussade på mig. Att du var där, på riktigt.

Jag vet, du bryr dig. Jag bryr mig också. Jag bryr mig mer om dig än jag bryr mig om mig själv. Men ibland blir allt så fel, jag blir så trött på mig själv. Orden kommer ut så fel, jag ångrade mig sekunden efter att jag skrev det. Men jag var arg, jag var jätte arg. Du svarade inte, du ville lämna mig (okej, du kanske inte ville det, men i min hjärna ville du det), allt annat var hemskt (du vet vad, jag tänker inte dra upp det här). Jag hade bara önskat att du hade varit där, då hade det aldrig hänt.

Älskar dig, du vackraste människa. Du underbara människa som jag älskar mer än jag älskar livet.
Finns där för alltid.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0