Skrik.
Okej, jag vet inte huruvida det här kommer bli ett inlägg skrivet i frustration eller desperation. Jag vet inte heller huruvida du som läsare faktiskt kommer märka någon skillnad. Det spelar inte heller någon egentlig roll, det enda jag är intresserad av är att skriva av mig. Vet dock inte vart jag ska börja. Mamma och Ola bråkar. Det handlar om pengar igen. Det är alltid pengar. Jag har dragit upp musiken på högsta volym och jag hör dem fortfarande. Ola sa något om att jag kanske borde bo mer hos pappa eftersom jag kostar massa pengar hela tiden. Men spelar det någon roll för honom? Det är ju inte hans pengar jag gör av med. Visst, jag gillar inte min mamma ibland, men jag vet fortfarande att hon gör så gott hon kan för att ge mig det jag vill ha. Men tydligen så får hon inte det. Jag kanske borde bo mer hos pappa, eller, de kanske också bråkar om mig, och tycker att jag borde vara mer här. Men jag är lika mycket hos båda. Det är inte mitt fel att de skaffade barn, eller? Jag vill inte. Jag vill inte höra deras skrikande. På något sätt tar det mig tillbaka till när jag var liten, typ fem, innan mamma och pappa skillde sig. Då försökte jag gå emellan dem när de bråkade. Men det funkade aldrig, ibland råkade någon slå till mig och då brukade jag gömma mig i min säng och låtsas sova medan jag grät mig själv till sömns. så sett så var det ganska bra att de skillde sig, men ändå inte. Eller, jag vet inte. Det spelar inte någon roll egentligen. Jag är bara så rädd..
Jag har inte varit såhär rädd för något som har med familjen att göra på länge, inte sen förra sommaren faktiskt, och vad som hände då spelar ingen roll, det kommer ändå inte hända igen (hoppas jag). Men i alla fall. Jag vet inte. Egentligen kanske jag borde låsa in mig i mitt rum och aldrig gå ut igen, inte prata med någon igen. Hoppa av gymnasiet och börja jobba, så att jag kan ge pengarna till Ola så han slipper klaga. Jag vet inte. Jag vill bara få dem att hålla tyst.
Min nya design suger.
