Tommy och Wero

Sitter och läser i min dagbok från 2005. Det är lite roligt, och läskigt. Det står om hur jag blev kristen i den där lerpölen på sundsvik, men det står också om hur jag började skära mig, och hur jag slutade lita på människor.

Mina ärrade armar. (Jag är bara tvungen att skriva av mig det här)
okej, mina armar är inte fullt så ärrade som det kan verka ibland. faktum är att jag aldrig har skurit särskillt djupt, jag kommer inte göra det heller. Men det kanske inte handlar om hur djupt man skär, hur långt man skär, hur många gånger man skär.

Det har slagit mig ganska många gånger att jag började skära mig för att alla andra gjorde det. Jag var 14 och mådde också dåligt. Precis som alla andra, och alla andra log ju (som att jag inte gjorde det..) och jag ville också le. Det var därför. Det var på grund av alla andras leenden som jag började skära mig. Den 20:e September 2005. Idag ångrar jag det. Då tyckte jag att jag var cool och att jag mådde så mycket bättre. Hata mig. Slå mig. Döda mig.

Det faktum att jag fortfarande kan sitta där, med kniven, skrämmer mig. Det faktum att jag liksom inte har någon spärr på samma sätt som jag en gång hade skrämmer mig. Jag hatar mig själv ibland. Jag gör verkligen det.

För tre år sedan. (Utdrag ur Weronicas dagbok för 2005)
"Vad är detta. Jag Jerry var här förut... Vi hade skit kul... Problemet var bara att vi höll på att kyssas typ 1000000 gånger och efter varenda gång sa vi Neej... fast båda ville =S Ville han skulle komma hit imorron också men han orkade inte och hans mamma är hemma så jag kan inte komma till han... =( Men men
/Wero"

I totally love myself sometimes. <3