färger i en vind.
Jesper började prata om färger på bilddagboken. Och helt plötsligt så kom jag att tänka på Färger i en vind, ni vet sången från Pocahontas
(den svenska är bättre, men ni fick båda..)
Och när jag var liten så trodde jag att de menade att det faktiskt fanns färger i en vind, och så kände jag mig jättedålig för att jag inte kunde se färgerna i en vind. Men nu är jag äldre (no shit?) och jag har insett att det inte finns färger i en vind, rent fysiskt, men däremot så finns det massor här i världen som vi inte ser, för att vi är dumma stadsbor som inte ser vad som finns. Okej, det här kommer bara bestå av Wero som klagar på att hon är John Smith istället för någon av indianerna (läs; Pocahontas). GAH. Jag vill inte behöva vara matrealistisk och dum i huvudet. GAH. Slå mig.
Gud. Jag ger dig en chans till. Enbart för att jag vet att du finns, jag vet att du borde bry dig om mig, du borde bry dig för att du har lovat det. Du har lovat att du ska älska alla människor. Och jag har bara gjort vad jag trodde var rätt. Var det fel så förlåt mig då. Jag menar. Det var inte meningen att göra fel, det kändes rätt, det var det enda jag egentligen kunde göra och jag litade på dig. Förlåt. Jag ska sluta att lägga mina problem i dina händer om det är det du vill. Men hjälp mig nu, jag orkar inte ha det såhär. Jag orkar verkligen inte. Jag älskar dig. Men älskar du mig? Eller har du faktiskt lämnat mig?
Amen.
Kommentarer
Postat av: Therese
Jag har följt din blogg ett tag och fastnar alltid vid dina böner! Jag tycker att det känns som att du alltid har väldigt höga förväntningar på att gud ska lösa allt åt dig. Jag tror att det är så att när du tror att Gud lämnat dig så är han hos dig som allra mest och helt enkelt prövar dig och din styrka som människa.
Gud lämnar aldrig någon, han älskar oss!!
Trackback
