Tommy och Wero

Okej. Jag hatar det här. Seriöst. Det finns nog inget värre än att gråta sig själv till sömns. Jag hatar det. Just nu vill jag bara ha någon att prata med. Jag vill ha Tomas. (Ta inte illa upp). Liksom.

Egentligen är det nog ingen mening med att jag pratar med någon. För jag vet inte varför jag mår dåligt, jag vet inte varför jag grät igår. Jag vet ingenting. Jag vet bara en sak. Gud lyssnar inte på mig. Jag hatar det. En vacker dag så kommer avsaknaden av Gud att göra så att jag gör något jag inte borde göra. Något som kommer ändra på allt. Jag lovar. Jag tänkte att jag skulle försöka förklara min tidigare relation till Gud.

How I met God.
Okej. Jag tror att jag har dragit den här historien förut, min historia om lerpölen på Sundsvik. Men det är inte bara det. Eftersom jag blev kristen där i lerpölen när jag sa till Gud att "Du, om du nu finns, då ska du få det att sluta regna." sen kom det inte en droppe vatten. Men jag kom hem efter den där kvällen, efter lägret. Jag gick till skolan (ni vet, lägret var på sommaren, sen började skolan igen) och jag träffade Milja. Hon är normalt sett en väldigt trevlig och sympatisk människa. Men hon har en tendens att komma på saker, och sen testa dem (okej, jag är ganska säker på att hon inte testar allt hon kommer på...). Sure, oftast är det inget dåligt med det men nu var det det. Under våren innan så hade jag och hon börjat med Wicca (naturreligion, kolla upp det om du är intresserad). Det var väl roligt en stund, men det funkade inte så bra. Ett par veckor innan skolan slutade så bråkade jag och Milja och vi pratade knappt på hela sommaren (det är nog det enda egentliga bråket vi har haft). Men när vi kom tillbaka till skolan på hösten började vi umgås igen. Men Milja hade, okej rätta mig om jag har fel, kommit på något nytt att testa (det kanske är jätte fel att säga såhär.. så Milja: rätta mig om jag har fel.. men jag vet inte hur jag ska förklara det annars...)... Milja hade blivit satanist.

Alltså. Jag har blivit kristen och Milja har blivit satanist. För tillfället så är jag en ganska svag person som inte riktigt vet vad jag ska göra och inte vet hur det ska göras heller. Så vad gör jag? Jag lyssnar på Milja när hon säger att Gud är dum i huvudet ungefär och att kyrkan försöker hjärntvätta mig. Så, vad gör jag sen? Jo jag fortsätter hänga i kyrkan. Jag tror egentligen inte att någon bryr sig om det faktum att jag inte ber längre. Jag tror inte att någon märkte någon skillnad.

På våren sen lyckas jag få med Milja till kyrkan och det blir väl helt okej. Sen åkte hon iväg på ett konfrimationsläger och kommer hem efter helgen och säger i princip "Jag har blivit kristen" Vad säger man då? Jag hade gett upp hela min tro för att hon klagade på den. Och sen går hon och blir kristen.

Det går dagar, veckor, ja tillochmed ett par månader och sen lyckas hon faktiskt övertala mig till att jag ska bli kristen. Jag kommer inte riktigt ihåg hur, men jag vet att jag bad Gud om förlåtelse för att jag föll för den första frestningen som han satte mig för. Jag vet att jag skällde på mig själv för hur dum jag varit och att jag insåg hur mycket jag hade saknat Gud.

How did this affect me?
Egentligen så tror jag inte att jag hade skrivit det här om inte Milja hade blivit satanist och fått mig att ge upp. Jag tror att det är en av andledningarna till att jag, idag, är hyfsat stabil. (Alla tvivlar, och även om jag säger att Gud överger mig så gör han  inte det. Och jag vet det.

God - My best friend.
Gud är verkligen den bästa vän jag någonsin kommer kunna få. Han stöttar mig när jag mår dåligt. Han bryr sig inte om att jag gråter, han bryr sig inte om att jag är ledsen. Han älskar mig i alla fall. Visst, han har fått mig att säga upp vissa kontakter, men det är för min egen skull. Jag vet det. Dessutom ger han mig en mening till saker som tidigare var helt meningslösa, han ger mig hopp och frid. Han ger mig liv. Nytt liv.

Vad det här skulle ge er.
Det här skulle inte ge er någonting. Eller jo, det är ganska bra om ni också tänker till lite. Men jag bloggar inte för att halva världen ska läsa vad jag skriver. Jag bloggar för att få ur mig mina tankar, och det har jag inte kunnat göra på evigheter. Därför gör det här mig lugn. Dessutom ville jag visa att Gud alltid finns där, och att han alltid svarar. Jag kan dra några exempel på vänner han har gett mig. (Eftersom det är de vänner som han har gett mig som jag värderar högst, inte av vännerna, men av vad han har gett mig.. GAH jag vet inte vad jag skriver..)

Mikko - När jag och Fredrik gjorde slut blev jag grymt ledsen (jag orkar inte dra det där nu..). Det här var nog första gången som jag på riktigt förtröstade i Gud. Men någon gång mitt i allt det där så sa jag till Gud att han skulle visa mig riktig kärlek om det verkligen fanns sådan. Ett halvår senare förstod jag vad äkta kärlek var. Jag älskar Mikko. Jag gör verkligen det. Och det där sitter djupare än något annat.

Tomas - I februari mådde jag inte jätte bra. Och jag hade liksom ingen jag kunde prata med. Jag behövde någon som kunde berätta för mig att Gud visst älskade mig och jag behövde någon som resonerade som jag (visst Mikko hade klarat av båda sakerna, men jag bara kunde inte prata med honom.. jag vet inte varför...). Så, kristen som jag är (det där var ett skämt.. ), gav jag Gud en chans, jag sa "Gud, ge mig en vän som jag kan lita på, som jag faktiskt vågar berätta allt för, någon som inte lämnar mig eller sviker mig." Och typ två dagar senare var Tomas där. 

Slutsats. 
Jag tror det här har gett mig mer än det kommer kunna ge någon annan. Eftersom jag har insett sjukt mycket saker. Och nu måste jag prata med någon om det. Gah. Ge mig någon att prata med. Tomas är och seglar, Mikko jobbar, Jesper tror jag jobbar, David sover (hans dator är inte på...) osv. GAH.  Det stör mig.

Jesus. Jag vet att jag har varit en bit ifrån dig ett tag. Jag vet att du säkert har kännt dig grymt dissad av att jag är så egoistisk att jag skiter i dig så fort jag får en motgång. Jag vet att det inte är så jag ska göra. Men hey. Du var den enda som var där för mig. Du var den enda som stöttade mig i torsdags. Jag älskar dig. Jag älskar dig för att du finns där, för att du lever Jesus. I mig. Jag älskar dig. Jag gör verkligen det. Tack Gud. Tack. Och förlåt. Förlåt för allt dumt jag har gjort de senaste månaderna. För att jag har klagat och gråtit. För att jag har sagt saker jag inte har menat. Men jag har inte mått bra, du vet det. Men jag mår bättre nu, nu när jag ser allt klart igen. Tack för att du tog bort det som gjorde min syn grumlig. Tack för att du gör allt klart. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig.
Amen.