Ensamhet.

Jag är ett svin. Nu är det konstaterat. På riktigt. Jag menar, okej, jag var ensam, jag var rädd, livrädd för att vara ärlig, men man ringer inte folk klockan halv ett på natten, inte när man vet att dom sover. Jag suger. Jag gör verkligen det. Hata mig. Jag förstjänar det. EMO. Cut på mig.

Jag saknar dig. Jag gör verkligen det, och det var inte meningen att väcka dig. Men jag behöver dig. Jag klarar mig inte utan dig. Ibland ligger jag och försöker sova och låtsas att du kryper ner i sängen och lägger dig bakom mig och håller om mig. Men det händer aldrig. Förlåt. Jag vet. Du kan inte. Men man kan väl få drömma i alla fall? Lite. Jag vet inte. Jag vill bara slippa vara ensam.
Jag saknar dig!

Jesus förlåt mig för att jag är världens största idiot och för att jag sårar människor konstant. Men jag är rädd. Jag är livrädd och det enda jag egentligen vill är att någon ska hålla om mig och viska i mitt öra att den älskar mig. Men just nu är allt så långt bort. Det känns som att jag är fast på antarktis eller nått och alla andra är kvar här ute, på riktigt. Jag vill inte leva i en annan värld. Jag vill ha kontakt med människor. Jag vill att allt ska vara som vanligt. På riktigt. Jag vill inte att folk ska låtsas. Jag vill att det ska vara på riktigt. Att allt ska vara som vanligt, for real. Är det för mycket begärt?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0