Tommy och Wero

Well, jag tror att jag har fastnat. Jag har ingenting att säga, skriva eller göra. Jag är bara fast. Helt lamslagen, paralyserad. Jag ligger och tittar på kassa gammla filmer som jag redan har sett en miljard gånger. Tänkte titta på Morden i Midsomer men jag har redan sett veckans film. Det förstörde massor. CUT i armen.

Mikko åkte hem igår. Bara för att jag ska få klaga lite till så började jag gråta i cafeterian. Jag är så patetisk ibland. Men i alla fall. Det fick mig att inse något. Jag brukar inte gråta sådär. Visst, jag har gråtit på tåget hem, men det har varit för att jag inte vill hem, för att jag inte vill vara ensam. Jag har gråtit när jag har blivit dissad för TV spel och liknande, men hallå, det är en helt annan sak. Igår, där, i cafeterian, jag grät inte för att jag inte ville vara ensam, jag grät inte för att jag blev dissad (vilket jag egentligen blev, men sjuk pojkvän+skola=not so good), jag grät för att min andra hälft lämnade mig helt ensam. För att halva min själ vandrade bort från mig. Visst, det kanske var lite för att jag blev dissad. Men i alla fall. Jag har alltid kunnat kontrollera mig själv. Okej, jag svamlar om ingenting. Great. Men ibland skrämmer jag mig själv, och när jag inte kan kontrollera mina tårar blir jag definitivt rädd.

Nu ska jag titta klart på The Wedding Planner....