Ensamhet.
I just wish I could call someone. Someone that would come over and give me a hug.
Jag är grymt ensam ibland på kvällarna. Men what to do liksom. Lite ensamhet har inte dödat någon.
Insåg för en liten stund sen att jag sitter och dricker cider med 0,7% alkoholhalt och att jag tycker att det smakar alkohol. Så går det när man inte dricker alkohol så ofta. Jag hade för mig att skillnaden på cider med såpass lite alkohol och på "äppeldryck av ciderkarakträr" var typ minimal, men det verkar som att jag hade fel, det är helt sjukt. På riktigt. Jag menar, vad gör de där 0,7% för skillnad egentligen? Jag skulle kunna köra bil nu om jag hade haft körkort ^^ Men det kanske är poängen, att man ska få smaken, men inte bli påverkad av det. Herre Gud, att jag ens funderar på det....
Det var inte meningen att jag skulle blogga om cider. Jag skulle blogga om lite annat tänkte jag. En låt som jag har lyssnat mycket på nu på senare tid bland annat, det är Casting Crowns som har gjort den och låten heter East to West. Den handlar om att Jesus har tagit våran synd och kastat den så långt österut det bara går. Och att han undrar hur långt det är mellan öst och väst eftersom han inte vill falla tillbaka i sina gamla vanor. Det är en ganska bra fråga tycker jag. Inte just hur långt "the east is from the west" utan hur långt bort är egentligen våra gamla synder? Är det lika långt som vi tror.
Hur höga är trappstegen egentligen?
Jag tror att vi varje gång vi lämnar något vi brukade göra bakom oss så kommer vi ett steg högre upp i trappan, trappan mot Gud. Men det är klart att vi kan ramla ner igen. Jag gör det mest hela tiden. Men det är då vi måste ställa oss upp igen och gå upp igen. Ibland kan det vara jätte jobbigt, det kanske är ett väldigt högt trappsteg. Men ibland kan det vara ganska lätt, ett ganska lågt trappsteg alltså. Är ni med så långt? Jag hoppas det, för jag tänker inte sluta där.
Vad gör man då när man ramlar ner?
Jag hatar att ramla ner, för att jag aldrig vet vad jag ska göra. Jag blir liksom helt förstörd. Oftast slutar det med att jag sitter framför datorn. Spelar Tetris och ber frenetiskt till Gud att han ska hjälpa mig. "Gud, sänd mig en ängel som kan lyfta upp mig" Efter en stund brukar jag gå igenom msn kontakterna på jakt efter någon med mer erfarenheter än mig, någon som jag litar på. Det brukar bli lite halv svårt sådär mitt i natten (ja, det händer alltid mitt i natten) eftersom det inte finns så många vakna då. Jag brukar leka lite med tanken att ringa någon. Men oftast så ringer jag ingen. Jag brukar be lite till och det brukar bli bättre.
Det är nog ungefär allt. Bön funkar alltid. (Det kan ni inte ha missat idag direkt...)
Gud. Tack för att du hör våra böner. Tack för att du alltid funkar. Vad som än händer är du våran klippa. Du finns med oss även om vi hamnar så långt österut vi bara kan komma. Du finns med oss hela tiden. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Mina ord räcker inte till för att visa den tacksamhet jag känner inför dig Gud. Mina tankar kan inte uttrycka det heller. Förlåt mig. Gud, jag har inga problem i livet, allt känns helt okej just nu. Men jag vet andra som har problem. Se dem när de faller. Hjälp dem upp. De förtjänar det, jag lovar dig, de förtjänar det.
Amen.
Jag är grymt ensam ibland på kvällarna. Men what to do liksom. Lite ensamhet har inte dödat någon.
Insåg för en liten stund sen att jag sitter och dricker cider med 0,7% alkoholhalt och att jag tycker att det smakar alkohol. Så går det när man inte dricker alkohol så ofta. Jag hade för mig att skillnaden på cider med såpass lite alkohol och på "äppeldryck av ciderkarakträr" var typ minimal, men det verkar som att jag hade fel, det är helt sjukt. På riktigt. Jag menar, vad gör de där 0,7% för skillnad egentligen? Jag skulle kunna köra bil nu om jag hade haft körkort ^^ Men det kanske är poängen, att man ska få smaken, men inte bli påverkad av det. Herre Gud, att jag ens funderar på det....
Det var inte meningen att jag skulle blogga om cider. Jag skulle blogga om lite annat tänkte jag. En låt som jag har lyssnat mycket på nu på senare tid bland annat, det är Casting Crowns som har gjort den och låten heter East to West. Den handlar om att Jesus har tagit våran synd och kastat den så långt österut det bara går. Och att han undrar hur långt det är mellan öst och väst eftersom han inte vill falla tillbaka i sina gamla vanor. Det är en ganska bra fråga tycker jag. Inte just hur långt "the east is from the west" utan hur långt bort är egentligen våra gamla synder? Är det lika långt som vi tror.
Hur höga är trappstegen egentligen?
Jag tror att vi varje gång vi lämnar något vi brukade göra bakom oss så kommer vi ett steg högre upp i trappan, trappan mot Gud. Men det är klart att vi kan ramla ner igen. Jag gör det mest hela tiden. Men det är då vi måste ställa oss upp igen och gå upp igen. Ibland kan det vara jätte jobbigt, det kanske är ett väldigt högt trappsteg. Men ibland kan det vara ganska lätt, ett ganska lågt trappsteg alltså. Är ni med så långt? Jag hoppas det, för jag tänker inte sluta där.
Vad gör man då när man ramlar ner?
Jag hatar att ramla ner, för att jag aldrig vet vad jag ska göra. Jag blir liksom helt förstörd. Oftast slutar det med att jag sitter framför datorn. Spelar Tetris och ber frenetiskt till Gud att han ska hjälpa mig. "Gud, sänd mig en ängel som kan lyfta upp mig" Efter en stund brukar jag gå igenom msn kontakterna på jakt efter någon med mer erfarenheter än mig, någon som jag litar på. Det brukar bli lite halv svårt sådär mitt i natten (ja, det händer alltid mitt i natten) eftersom det inte finns så många vakna då. Jag brukar leka lite med tanken att ringa någon. Men oftast så ringer jag ingen. Jag brukar be lite till och det brukar bli bättre.
Det är nog ungefär allt. Bön funkar alltid. (Det kan ni inte ha missat idag direkt...)
Gud. Tack för att du hör våra böner. Tack för att du alltid funkar. Vad som än händer är du våran klippa. Du finns med oss även om vi hamnar så långt österut vi bara kan komma. Du finns med oss hela tiden. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Mina ord räcker inte till för att visa den tacksamhet jag känner inför dig Gud. Mina tankar kan inte uttrycka det heller. Förlåt mig. Gud, jag har inga problem i livet, allt känns helt okej just nu. Men jag vet andra som har problem. Se dem när de faller. Hjälp dem upp. De förtjänar det, jag lovar dig, de förtjänar det.
Amen.
Kommentarer
Trackback
