Tommy och Wero

Det är mycket jag önskar att jag kunde göra. Jag önskar att jag kunde berätta, berätta för någon som jag faktiskt kan låta göra något åt det. Någon som kan få det att sluta, men jag kan inte. Vem liksom? Det finns ingen som kan rymma med mig. Det finns ingen som kan få det att sluta. Jag är bara fånig. Det kommer inte att sluta även om jag inte orkar, även om jag är rädd. Det är pinsamt att erkänna, men efter nästan 17 år så är jag fortfarande rädd. Jag hatar att vakna på nätterna och inte veta vad som har hänt, jag hatar att somna och vara rädd för morgondagen, jag hatar att vakna och hoppas att det som hände igår egentligen inte hände, men jag gör det i alla fall. Och varje gång så inser jag att jag kommer inte få veta vad som har hänt, för att jag inte vågar ta reda på det, jag kommer få vara rädd imorgon också, för jag gör inget åt det, jag kommer aldrig kunna vakna upp utan att det hände, för att jag inte vågar göra något åt det. Jag är så grymt dålig. Sämst är vad jag är.

Kan inte någon bara försvinna med mig?

Jesus, jag orkar inte vara rädd. Jag orkar inte hålla tyst. Ge mig mod att göra något. Ge mig mod att faktiskt göra något. Ge mig idéer för att göra något. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har ingen aning. Gud, jag är bara dum i huvudet. Jag vet. Jag hatar det. Jag gör verkligen det, men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag kan inte göra något åt det. Jag suger.
Amen.