Jag hatar att jag saknar.

Jag borde verkligen inte sakna vissa människor, men jag gör det i alla fall. Bara för att jag och vissa människor kom varandra väldigt nära under några ögonblick. Sen hördes vi inte av på evigheter. Bokstavligen talat. Det var som att tiden vi umgicks var ett ögonblick medan tiden vi inte umgicks var en evighet. Jag tvivlar på att människor ens skulle svara om jag ringde. Är det bara jag som saknar? Fortfarande.

Det gör så grymt ont. Nu när jag äntligen hörde något ifrån dig så var det som att det inte spelade någon roll, som att allt jag gjort var fel, som att du inte ville prata med mig. Jag vet att du inte läser det här, men jag är för feg för att skriva det till dig. Och jag tvivlar på att du kommer svara om jag ringer, dessutom tror jag att du har bytt nummer.

Jag hatar att bli lämnad. Speciellt när det alltid slutar på samma sätt. Vi är gymt tighta ett tag, sen blir det höst och vi börjar plugga eller jobba och helt plötsligt blir det inte lika lätt att umgås. Sen helt plötsligt så blir det vinter och vi hörs inte längre, sen blir det vår och du har strulat med varenda tjej du kan se, inser att du inte vill ha det så, blir ledsen och ringer mig och voila, vi är tillbaka på ruta ett. Jag orkar inte mer. Ringer du iår så svarar jag inte. Det är ändå bara jag som blir sårad i slutändan.

Förlåt, men jag orkar inte...


Ni får ursäkta, det är riktat till en person som inte kommer läsa det, men jag var tvungen att skriva det någon stans. Jag kanske kan förklara en annan dag...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0