Olika Gudar?

Oftast när jag pratar med människor som inte är kristna så brukar de påpeka att vi (kristna) inte alls tror på en gud, men hallå, det gör vi visst. Jag ska inte försöka förklara tre-enigheten särskilt djup just nu, för det är inte det inlägget kommer handla om.. Men tre-enigheten går att beskriva precis som vatten. Vatten finns i tre olika former (is, vatten och ånga) och Gud finns i tre olika former (Gud, Jesus och Den Heliga Anden). Svårare än så är det inte, inte just nu i alla fall.

Men ibland så blir jag helt nollställd. Jag vet att Gud bestämde att Jesus skulle dö på korset för våra synder, så att vi skulle slippa dö. (Joh 3:16 Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.) Det innebär alltså att Gud älskar oss så mycket så att han lät folket spika upp Jesus på ett kors, och genom sin död så tog Jesus våra synder ifrån oss. Känns helt okej va? Jag menar, det innebär att bara vi ber om förlåtelse så blir vi förlåtna och allt är frid och fröjd igen. Men ibland så känns allt grymt hopplöst och det blir liksom bara tomt. Det känns som att Gud inte lyssnar, Jesus skiter i att förlåta och Den Heliga Anden är någon helt annan stans. Vad gör man då?

Då gör man inte som Wero.  När sånt händer så brukar jag ge upp och tänka att "nehe, kristendomen var nog ingenting för mig i alla fall" Och det är väldigt synd. För Gud lämnar oss aldrig. Han finns där hela tiden. Och när jag sitter och tänker "Eli, Eli, lema sabachtani" (Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig) så brukar jag komma ihåg ett sms som jag fick en gång "Gud har inte övergivit dig. Han står och gömmer sig bakom den där röda gardinen du har snett bakom dig till höger - titta noggrant så ser du hans gula skor..." Och det där tror jag är grymt sant.

Har Gud gula skor? Tänkte ni kanske nu, men det var inte så jag menade. Jag menar att när vi tror att Gud har övergivit oss så står han där och väntar på att vi ska hitta honom. Det är lite som en kurragömma lek med livet. Jag menar, ibland känns det verkligen som att utan Gud så hade jag inte överlevt, och det är när jag känner så som mest som han inte verkar finnas där. Men man hittar honom alltid i sista stund. Det är grymt.

Jag vet inte vad jag ville säga med det här egentligen. Kanske ville jag säga att "Hey, Gud finns där bara du tittar" eller också så ville jag förklara för mig själv att han inte kommer lämna mig. Även om det känns så just nu..

Gud. Tack. Tack för att du alltid kommer fram, tack för att du låter de gula skorna sticka fram. Jag saknar dig något så fruktansvärt när du är borta, och när du är här så känns det som att du aldrig varit borta. Men jag hatar när du går. Lämna mig inte. Jag vill inte. Inte nu. Det känns som att du är på väg bort, för att gå någon annan stans, men Gud, jag klarar mig inte själv nu. Jag gör verkligen inte det. Förlåt
Amen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0