One Thing That I Know.
Jag vill tro att jag vet saker. Att jag har koll och att allt är ordnat, men sen med jämna mellanrum så inser jag att "shit, jag har ingen koll alls". Då har jag mest lust att ge upp, lägga allt i någon annans händer och bara slippa tänka på det. Men då finns det en liten bra grej har jag hört, den kallas bön.
Det är nog en av de få sakerna som jag är riktigt säker på, att Gud hör bön. Alltid. Sara pratade om det på andakten igår. Jag har hört otaliga andra människor prata om det. Jag har pratat om det med otaliga människor. Och alla har kommit fram till samma sak. Gud hör bön, och han svarar på bönerna.
Så när jag vill lägga mitt liv i någon annans händer så lämnar jag det till Gud. För att jag vet att han gör det som är bäst för mig. Av kärlek gör han det som är bäst för mig. Är inte det ganska sjukt egentligen?
Gud, jag lämnar allt till dig nu. Lyft bort alla bördor från mig så att jag kan resa mig upp och sträcka på ryggen. Jag pallar inte att böja på ryggen för alla problem längre. Lyft upp dem och bär dem åt mig. Precis som du gjorde med korset. Ta bort de saker som inte är bra för mig. Rensa min låda Gud. Rensa bort allt dumt jag gör som jag borde sluta med. Jag älskar dig Gud. Jag gör verkligen det. Och jag känner fortfarande att jag säger det för lite till dig, jag borde säga det mer, jag borde säga det mer till alla människor jag älskar, men jag har inte kraften att göra det. Jag orkar helt enkelt inte. Jag är kass Gud. Men jag vet om det, och jag ber om ursäkt för det. Förlåt. Förlåt för att jag ställer massa krav på mig själv, och framförallt på dig Gud. Det är inte för att pressa dig, det är min otålighet och min vilja som inte riktigt klarar av ett nej eller ett vänta. Det finns liksom bara ett svar i min hjärna. Förlåt mig. Hjälp mig med tålamodet, hjälp mig att bli mer öppen för vad du säger Gud.
Amen.
