Svar på tal.
Jag fick en kommentar på förra inlägget, anorexia, och jag tänkte att jag kanske skulle ta och svara här eftersom kommentaren var anonym.
Ärligt talat så förstår jag inte vad du menar. Mot mig i vad? Att jag skulle vara deprimerad hela tiden är också ganska fel. Jag har mina stunder av emoness jag också. Men det är långt ifrån konstant. Hade jag gått till en psykolog och bett om hjälp så är det knappast så att han/hon hade kallat mig deprimerad, jag lider inte heller av någon deppression, eller annan psykisk sjukdom. Jag använder bloggen som ett redskap för att hantera mina känslor och för att kunna uttrycka saker som jag annars inte har plats att uttrycka. Det är uppenbart att du inte känner mig särskilt väl, för att inte säga att du inte känner mig alls, eftersom du inte vet hur jag är ute i verkligheten.
Så sent som igår så satt jag och funderade på varför alla andra människor verkar ha så grymt fantastiska liv, medan mitt liv ibland är ett rent helvete. Personen jag pratade med då sa (jag tar det ur huvudet så det blir väl inte ordagrant) "men alla som inte ser dig just nu tror nog att ditt liv är perfekt också. Men jag lovar att det finns fler där ute som sitter och undrar samma sak." Och just nu har du sett mig från precis andra hållet. I dina ögon ser mitt liv ut som ett rent helvete, men you know what? Jag är ganska lycklig när det kommer till kritan. Du förstår, jag har vänner som älskar mig, en familj som älskar mig, jag har en pojkvän som älskar mig. Jag har Jesus, han älskar mig, tillräckligt mycket för att han skulle sträcka ut sina armar och dö för mig. Liksom, om man har människor som älskar en, varför ska man vara olycklig? Jag är inte deprimerad, jag är rädd ibland, jag är orolig ibland. Men jag är inte deprimerad.
Min dag idag kan inga anonyma kommentarer förstöra, ingenting kan förstöra den faktiskt.
Jag och Mikko har varit ihop i 7 månader idag. Jag åker till Eskilstuna och träffar Mikko idag. Jag fick MVG på min Shortstory på Engelskan. Vi slutade tidigt. Jag fick mejl som fick mig att skratta förut. Jag har vänner som älskar mig. Jag fick be på bussen i morse. (finns det något bättre, lovsång på högsta volym och sen be, bara be?) Halleluja för idag.
Jesus, människor som anonym gör mig grymt förvirrad, du vet varför. Du vet att jag känner saker som inte borde stå med i bloggen, tankar som inte borde finnas till alls. Men nu gör de det. Tankarna finns där. Det är to bad men sånt är läget. Jesus förlåt mig för mina tankar. Förlåt för att jag inte vill ge anonym en chans. Förlåt.
Amen
