Vad händer med mig egentligen?
Jag skyller på att jag är tonåring, vad ska jag annars skylla på? Men just nu är jag så grymt förvirrad. Jag trodde att Tokyo skulle reda ut en del, att jag skulle få lite distans till allt som kändes jobbigt. Men det verkar bara ha gjort saker värre. Resa bort kanske inte är en lösning. Jag vet inte vad som är en lösning i så fall.. Jag vill bara känna mig hemma. Precis som jag gjorde den där dagen, den 12:e oktober för att vara exakt. När jag kastade mig i Mikkos famn och insåg att jag inte behövde leta längre, att jag faktiskt hade hittat något som jag kunde kalla hem. Men just nu känns det så avlägset, tre veckor bort typ. Men det kommer tillbaka på fredag. Tack och lov. Men problemet är att jag inte alltid kan vara där. Mikko kan inte alltid vara där och lösa mina problem. Ibland önskar jag att jag hade någon som bodde lite närmare, någon som kunde träffa mig mitt i natten och ge mig en kram. Någon som om jag ringde och sa att jag skulle ta livet av mig faktiskt skulle kunna komma hit och ge mig den där kramen.
Jag vet inte ens om det där är vad jag egentligen behöver. Jag vet ingenting. Jag bara gissar. Jag trodde ju att jag behövde Tokyo, men det slutade bara med massa läsning ur Bibeln och desperata mejl hem. Det slutade bara med massa tårar. Nej, resa bort var inte rätt väg. Vad är rätt väg?
Jesus, ge mig klarhet. Du vet att jag försöker skriva det här för att få klarhet. För att jag vill förstå. Du vet att jag gör det här för min skull och inte för någon annans skull. Men du vet också att jag har en förhoppning, en förhoppning om att någon faktiskt ska kunna hjälpa mig. Jesus, hjälp rätt person att läsa det här inlägget så att denna någon, som jag ärligt talat inte har en aning om vem det är, kan säga något. Något bra. Något som hjälper. Jag kanske påstår att jag behöver en döv vägg, men jag behöver nog snarare en stum vägg med ett handtag som gör att jag kan komma upp. Jag behöver inte ens en stum vägg, en vägg som pratar kanske inte heller skulle vara så fel.. Jag vet inte vad jag behöver. Gud, du ser mina behov. Fyll mina behov. Jag ber dig. Jesus, förlåt för att jag klagar, förlåt för att jag är dum, förlåt mig för allt.
Amen
Jag vet inte ens om det där är vad jag egentligen behöver. Jag vet ingenting. Jag bara gissar. Jag trodde ju att jag behövde Tokyo, men det slutade bara med massa läsning ur Bibeln och desperata mejl hem. Det slutade bara med massa tårar. Nej, resa bort var inte rätt väg. Vad är rätt väg?
Jesus, ge mig klarhet. Du vet att jag försöker skriva det här för att få klarhet. För att jag vill förstå. Du vet att jag gör det här för min skull och inte för någon annans skull. Men du vet också att jag har en förhoppning, en förhoppning om att någon faktiskt ska kunna hjälpa mig. Jesus, hjälp rätt person att läsa det här inlägget så att denna någon, som jag ärligt talat inte har en aning om vem det är, kan säga något. Något bra. Något som hjälper. Jag kanske påstår att jag behöver en döv vägg, men jag behöver nog snarare en stum vägg med ett handtag som gör att jag kan komma upp. Jag behöver inte ens en stum vägg, en vägg som pratar kanske inte heller skulle vara så fel.. Jag vet inte vad jag behöver. Gud, du ser mina behov. Fyll mina behov. Jag ber dig. Jesus, förlåt för att jag klagar, förlåt för att jag är dum, förlåt mig för allt.
Amen
Kommentarer
Trackback
