Frihet utan ensamhet? - När verkligheten äter upp en inifrån.
Det känns som att verkligheten har smugit sig på igen. Jag är stressad, trött, utmattad och det enda jag egentligen behöver är en stunds ledigt. En stund när jag kan bara ligga och göra ingenting. Men för att göra det måste jag vara ensam. Och jag är rädd för ensamheten. Seriöst. Jag är rädd för att ligga där ensam och helt plötsligt inse att "ojdå, jag är ensam, ingen älskar mig, ingen hör av sig, ingen vill veta av mig" Hela tiden med en baktanke i huvudet om att "jo, någon vill ha mig, någon någonstans vill ha mig". Jag vet att mina vänner tycker om mig, men det hindrar mig inte från att vara ensam. från att vara rädd.
Ensamhet - att vara ensam. Framförallt att bli lämnad ensam, är nog min största rädsla. När jag var fem år så flyttade min pappa från min mamma. Jag fick inte ha någon kontakt med honom på ett halvår, han bodde hemma hos farmor och farfar och det enda jag hörde från honom var ett telefonsamtal. Jag kände mig övergiven och ensam. Visst, jag hade mamma där, men hur bra mådde hon..
Jag vet inte vad jag ska skriva egentligen. Att jag inte tror att jag kan få någon "frihet" utan ensamhet. Å andra sidan har jag ingen aning om vad jag egentligen menar med frihet. Skulle tro att jag menar att jag önskar att jag fick göra vad jag ville.. Som den där veckan när jag rymde till Mikko. Jag har nog aldrig kännt mig så fri som jag gjorde då och då var jag i och för sig inte ensam. Aja, jag vet inte ^^
Jag ger upp. Jag får inte fram något vettigt.
