I found him - hide and seek is over.
Jag tror att jag, äntligen, hittade Gud för ett par veckor sedan. Jag tror att det blev vändningen. Det var det som gjorde att jag orkade fortsätta. Annars hade jag lagt mig ner och gett upp. På riktigt. Jag menar, Gud är en stor del av mitt liv, en viktig del framförallt. Och sen blev jag bara ensam.
Egentligen tror jag att det började på konfa-helgen jag och Milja var på. När vi satt på en av "lektionerna" och bad en kort bön och jag bara kände mig tom. Jag blev sjukt rädd, och gjorde vad jag ansåg att jag kunde. Jag sms:ade Tomas. Tomas är en bra människa som har svar på de flesta av mina konstiga frågor.
Jag skrev: "Eli, Eli, lema sabachtani?"
Tomas skrev: "Gud har inte övergivit dig, han står bakom den röda gardinen du har snett bakom dig till höger. Om du tittar noga kan du se hans gula skor."
Jag tänkte på det där gång på gång, upprepade det i huvudet. Jag bad, jag grät, jag skrek. Men det hjälpte inte. När sånt händer mig blir jag oftast rädd. När Gud inte svarar tänker jag "Oh shit, nu har jag varit en dålig människa och därför har Gud övergivit mig" (egentligen vet jag att det verkligen inte är så.) När jag tror det vet jag inte heller vad jag ska göra, jag vill ju inte att alla ska få veta vilken dålig människa jag är, det skulle ju bli pinsamt, istället stänger jag in mig och säger ingenting om det, jag undviker gärna ämnen som min tro och försöker bara glömma bort det, medan jag hela tiden går och hoppas att Gud ska komma och säga förlåt för att han gick. Men det funkar inte så.
Det är så lätt att se det på efterhand. Men jag gick igenom en serie av svåra och jobbiga händelser från och med i våras tills för ett par veckor sedan och hade jag haft Gud med mig då, om jag hade känt hans närvaro, hade det inte alls slutat på samma sätt. Jag vet inte om det hade blivit bättre, jag tvivlar starkt på det eftersom jag är ganska övertygad om att Gud vet vad han sysslar med. Gud är sån, han har koll.
Men i alla fall. Gud stack i typ mars, lämnade mig ensam med mina problem, jag blev rädd och pratade inte med någon om det, förrens i september kanske, när min farfar dog. Jag blev arg. "Gud, varför skiter du i mig?". Jag insåg, när jag satt där med kniven i handen att jag behövde prata. Sagt och gjort. Jag stack till Mikko. För första gången i hela mitt liv så stack jag från allt hemskt. Det kändes bättre än någonting annat jag någonsin gjort. Jag var lycklig och glömde bort det, även om jag berättade för honom. Det spelade liksom ingen roll egentligen. Vi pratade inte mer om det sen. Det var slut där.
Men Gud var inte där i alla fall. På begravningen kände jag en antydan till närvaro, men mer än så var det inte. Sen för ett par veckor sen så låg jag och bad innan jag skulle sova, och plötsligt såg jag hur Gud hade hjälpt mig, med alla de små sakerna, alla sakerna man inte tänker på. Efter det så blev det bara bättre. Och jag är glad för det. För nu, tack vare det, så fanns det någon förutom Mikko som stöttade mig de här veckorna. Ni andra har också varit en helt underbar tillgång, men på ett helt annat sätt. Jag behövde någon att prata med, jag fick Gud.
