När det enda man egentligen kan säga är förlåt.

Jag ägnar det här till en viss person, och hoppas att den förstår vad jag menar.

Det var inte meningen att det skulle bli som det blev. Det gör ont i mig varje gång jag blir arg på dig. Det är inte mitt fel, jag vet inte hur jag ska kunna förklara det för dig, om det  nu ens går. Jag vet inte hur jag ska kunna säga att jag älskar dig och att jag samtidigt måste få det jag behöver. Förlåt. Jag gör allt jag kan för dig. Jag älskar dig med hela mitt hjärta och lite till. Men du verkar så mycket gladare när du slipper mig. Visst, jag förstår att det är jobbigt när jag skäller på dig, men jag är i desperat behov av att du, någon, visar mig lite tacksamhet. Det får mig att vilja gråta varje gång jag plockar undan disken och inte ens får ett tack.  Det krossar mitt hjärta att tro att jag har gjort fel, att inte veta vad du tycker. Jag har ingen som helst aning om hur jag ska säga sånt här till dig. Jag är livrädd för att förlora dig, men jag vet att jag kommer göra det om jag fortsätter såhär. Jag vet att du säger att jag ska sluta nu, när du läser det här. Men jag vill inte sluta, det kommer få andra konsekvenser, som vi inte heller klarar av. Du var inte där, det är inte ditt problem. Ibland känns det som att jag gick igenom alltihop själv. Ibland känns det som att du var där. Men oftast så känns det som att du tittade på och slapp bry dig. Och det är det som gör ondast, att det känns som att jag fick ta hela smällen utan att du ens behövde bry dig. Förlåt, jag vet att det inte var så. Förlåt mig, jag ska försöka sluta vara så dum...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0