När jag tänker tillbaka på min barndom..

Du vet, någon gång så kommer man till en punkt där man liksom inser att det viktigaste här i livet inte är att vara cool, snygg och allmänt blond. Det finns viktigare saker att göra här i världen. Skolan till exempel. Jag vet inte hur många lärare som har sagt till mig (och resten av klassen) genom åren att "man lär sig inte för proven, man lär sig för livet" och någonstans i 8-första 9:an (typ samtidigt som Johan skrev i mitt utvecklingsdokument att jag inte förlorade i status bara för att jag slutade prata på lektionen) att det kanske faktiskt var sant. Och med den visdomen har jag gått vidare och nu börjar jag inse att jag lite här och var har nytta av vad jag har lärt mig.

Men nu på bussen idag så insåg jag att när man var liten tänkte man inte så, när man var liten var i och för sig inte skolan så seriös heller och man behövde inte direkt koncentrera sig.. MEN i alla fall. När jag var liten så tyckte jag, och tjejerna i min klass, att killar var väldigt viktigt. Alla ville ha en pojkvän. De flesta var kära i en ny kille varje vecka, men sån var inte jag. Jag var kär i samma kille hela mellanstadiet. Viktor. Jag brukade fråga chans på honom. Genom lappar (jag vågade ju inte fråga face-to-face det fattar ju vem som helst. Duh ^^) Ibland svarade han ja, ibland svarade han nej, ibland svarade han kanske... (kommer ni ihåg att man hade en kanske ruta på sina lappar.. jag fattar inte varför.. jag och Milja funderar på det ibland..)

I alla fall. Det viktiga var att man hade en kille. En snygg kille. Definitionen på snygg vet jag inte vad den var riktigt. Men det var i alla fall de coola pojkarna, gärna de som var något år äldre. Men jag kunde inte bli ihop dem. För de var mina kompisar... (Ja, jag lekte mer med killarna än med tjejerna när jag var i den åldern. De lekte mycket roligare.) Så jag var inte cool (eftersom man var tvungen att ha en cool pojkvän för att vara cool, och jag hade ingen cool pojkvän eftersom de coola killarna var mina kompisar)

Då brukade jag må lite halvdåligt över att jag inte var cool. Nu gör det mig inte ett skit. För jag anser faktiskt att jag har lyckats hyfsat bra med mitt liv. Jag har bra betyg (mycket mer än så kan jag inte ha just nu) jag har en pojkvän som älskar mig och i mina ögon finns det inte så mycket mer jag behöver. Eller som jag kan behöva. Visst, jag hade inte haft något emot ett pendelkort till Eskilstuna, men ja.. nu har jag inte det. Så jag får klara mig ändå, och det går. Jag hade gärna känt mig lite mer uppskattad i vissa situationer, men saker och ting blir vad man gör dem till, så det spelar inte så stor roll.. I slutändan så löser det sig i alla fall.


Fick jag fram något? Nej, jag trodde väl inte det heller..


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0