Tommy och Wero

Sitter och försöker hindra mig själv från att ringa Mikko. Känns inte som att jag kan ringa någon annan längre, alla andra liksom glider ifrån mig. Jag saknar när jag i alla fall trodde att folk tyckte om mig, att folk inte hade något emot mig, att de tyckte om att prata med mig. Men allt det där är borta nu. Jag klantade till mitt liv och allt försvann. Jag vet att det är mitt fel och att ni inte vill, men ni kan väl hojta till om ni skulle ändra er?

Jag hatar när det blir såhär. När jag sitter i mitt rum och skriver långsamt långsamt, för att jag inte vill att någon ska höra, för att jag är rädd för konsekvenserna. När jag helst av allt hade legat i min säng med täcket över huvudet för att jag bara får panik av det. Jag vill bara springa åt andra hållet. Springa långt bort, fly till någon som älskar mig och kan offra sig och ta hand om mig ett tag, tills jag kan stå på mina egna ben. Varje steg jag tar just nu får det att kännas som att jag ska falla ner på marken och liksom bara dö.

GAH. Jag önskar att jag kunde förklara, ösa ur mig alla mina problem på internet, liksom bara bli av med det. Men internet är inte fullt så anonymt som jag skulle önska. Speciellt inte min egen blogg. Jag kommer nog aldrig bli redo att berätta. Just nu vill jag bara ha en kram och någon som kan säga att allt kommer bli bra, om ett par år kanske, gärna nu, men det kommer ju inte hända, så ett par år får väl duga.

Ja, jag önskar bara att någon fanns där. Och snart kommer jag ringa någon som inte finns där. Jag pallar inte. Förlåt.