Hur Gud faktiskt kom tillbaka.
Jag skriver det här inlägget av två anledningar, den första att jag tror att det är viktigt att prata om sånt här, för att kristna har en tendens att inte prata öppet om det som är svårt - vilket får människor som inte är kristna att få det ännu svårare att relatera till kristna. Dessutom så känner jag att jag måste skriva det någonstans.
Gud har varit väldigt långt borta under en väldigt lång tid, det är något jag är medveten om att det händer de flesta, för att inte säga alla. Grejen var den att jag döpte mig för ett par veckor sedan och då "förväntas" det mer eller mindre att man ska ta del av andens gåvor och allt ska vara så fantastiskt. Precis efter att jag döpte mig så sa David (vår pastor) till oss (mig och Julia, det var vi som döpte oss) att "bara ni ber tjejer så kommer Gud att göra massor av saker med er den närmsta tiden". Hade det inte varit för det så hade jag inte brytt mig. Visst, för första gången på evigheter så kände jag mig förlåten för Gud-vet-vad för saker som jag har gjort och inte kunnat förlåta mig själv för, men jag kände ingenting i övrigt.
Jag bad, jag bad massor och blev allt mer förtvivlad. Jag pratade med Mikko som mer eller mindre sa till mig att "du är avundsjuk - inget händer när man är avundsjuk" - något jag visste var sant, men hur blir man av med avundsjuka bara sådär? Det blir man inte.
Sen igår, på bussen in till cellgruppen så tänkte jag - Wero, be Gud om hjälp en gång till, sen kan du inte göra så mycket mer, men försök i alla fall en gång till. Jag gjorde det och kände ingenting. Sen på cellgruppen så pratade vi samboskap och det var trevligt och sådär. Sen bad vi - det var då det hände. Jag har varit med om det ett par gånger tidigare, när jag har varit långt ifrån Gud och sen efter många om och men har kommit tillbaka till honom. Jag skakade. På samma sätt som Mikko skakar ibland när han är nervös, på samma sätt som jag skakar när Mikko rör mig ibland. Jag skakade. Jag har aldrig varit så lättad över någonting.
På ett sätt så tror jag att jag vet vad det var som gjorde det, men samtidigt så är jag osäker. Jag tror att det var just för att vi fick lägenheten - det lyfte en gigantiskt sten från mina axlar (av ungefär en biljard olika anledningar som ni inte har med att göra ^^) och när den stenen var borta så fanns det plats för Gud där istället. Det kommer bli så bra. Allt blir bra nu.
Gud har varit väldigt långt borta under en väldigt lång tid, det är något jag är medveten om att det händer de flesta, för att inte säga alla. Grejen var den att jag döpte mig för ett par veckor sedan och då "förväntas" det mer eller mindre att man ska ta del av andens gåvor och allt ska vara så fantastiskt. Precis efter att jag döpte mig så sa David (vår pastor) till oss (mig och Julia, det var vi som döpte oss) att "bara ni ber tjejer så kommer Gud att göra massor av saker med er den närmsta tiden". Hade det inte varit för det så hade jag inte brytt mig. Visst, för första gången på evigheter så kände jag mig förlåten för Gud-vet-vad för saker som jag har gjort och inte kunnat förlåta mig själv för, men jag kände ingenting i övrigt.
Jag bad, jag bad massor och blev allt mer förtvivlad. Jag pratade med Mikko som mer eller mindre sa till mig att "du är avundsjuk - inget händer när man är avundsjuk" - något jag visste var sant, men hur blir man av med avundsjuka bara sådär? Det blir man inte.
Sen igår, på bussen in till cellgruppen så tänkte jag - Wero, be Gud om hjälp en gång till, sen kan du inte göra så mycket mer, men försök i alla fall en gång till. Jag gjorde det och kände ingenting. Sen på cellgruppen så pratade vi samboskap och det var trevligt och sådär. Sen bad vi - det var då det hände. Jag har varit med om det ett par gånger tidigare, när jag har varit långt ifrån Gud och sen efter många om och men har kommit tillbaka till honom. Jag skakade. På samma sätt som Mikko skakar ibland när han är nervös, på samma sätt som jag skakar när Mikko rör mig ibland. Jag skakade. Jag har aldrig varit så lättad över någonting.
På ett sätt så tror jag att jag vet vad det var som gjorde det, men samtidigt så är jag osäker. Jag tror att det var just för att vi fick lägenheten - det lyfte en gigantiskt sten från mina axlar (av ungefär en biljard olika anledningar som ni inte har med att göra ^^) och när den stenen var borta så fanns det plats för Gud där istället. Det kommer bli så bra. Allt blir bra nu.
Kommentarer
Trackback
