Jag och Gud - 2008

Nu har jag gjort en resumé över folk som betydde något för mig, eller, jag vet inte hur mycket resumé det blev, men det blev en förklaring i alla fall. Tänkte skriva en lite ordentligare resumé av mitt 2008 tillsammans med Gud.

Året började ganska bra. Jag och Gud var ganska nära. Det var på den tiden jag kände mig nära allt och alla och ingen var sådär jobbigt långt bort. Jag kunde fortfarande vara mig själv i kyrkan, vilket stärkte mig.

Våren gick också ganska bra, även om jag kände på mig att något skulle gå väldigt fel snart.

Det var i början av sommaren som allt verkligen blev konstigt. Jag gjorde en rad misstag, jag litade på folk, gjorde vad som kändes bäst för stunden utan att tänka efter osv. Och allt bara rasade. Nu snor jag Tomas ord om något helt annat, men det var verkligen precis vad som hände. Jag satte mig på en bänk och förbannade Gud för att han inte kunde hålla oss ifrån varandra. Jag var ganska arg på Gud, även om jag försökte dölja det utåt. Jag grät när jag bad på kvällarna, jag bad Gud rädda mig från mina misstag. Jag bad honom att förlåta mig. Men det bara dog. Allt verkligen bara dog. I think I gave up on God.

Slutet av sommaren blev om möjligt värre. Jag hade sett fram emot sommaren 2008 för att jag skulle göra roliga saker. Men allt blev bara fel. Gud var två autobahns bort, ibland trodde jag att vi hade alperna emellan oss också. Det kändes lite som att han blev kvar i Italien när jag flög därifrån. Jag grät ganska mycket. Men jag gjorde också framsteg, mitt i all desperation så gav jag upp lite till. Om Gud inte hörde mina böner skulle jag allt se till att någon annan gjorde det. Jag bad högt. Okej, jag viskade rakt in i Tomas jacka, samtidigt som det spöregnade runt oss. Men jag gjorde det. Jag bad högt och oavsett om Tomas hörde (vilket han brukar hävda att han inte gjorde) så kändes det som att någon i alla fall hörde. I don't know, maybe God is in the rain.

Den tidiga hösten gav mig absolut ingenting av värde när det kommer till Gud. Jag kunde inte vara i kyrkan. Jag kunde helt plötsligt inte vara hemma. Jag hade ingenstans att ta vägen och Gud var inte där. Vart vänder man sig då? Jo, till han den där, den där saken som alltid finns där och frågar hur man mår, han den där pojkvännen. Vi bad högt tillsammans. Och tro det eller ej, men det hjälpte faktiskt. Gud kändes lite närmare. Och nu såhär på efterhand så tror jag faktiskt att han är på väg tillbaka och jag tror att 2009 kommer bli ett bra år :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0