Smärta.

Seriöst, jag har inte haft såhär ont på typ länge. Men ja, jag ger upp snart. De hittar ingenting, de vet inte vad det är och de verkar inte bry sig. Men det gör ont och jag kan inte koncentrera mig ordentligt när det gör ont, och jag har inte tid att inte kunna koncentrera mig.

Sitter och tittar på 2½ men. Det är rätt roligt ibland. Fast jag har sett det här avsnittet förut. Men det slog mig precis att jag är precis som Alan. Hans gamla kompis är där och de (han och Charlie) vill ha henne båda två. Charlie sitter och berömmer Alan och Alan håller med, och hon vill fortfarande ha Charlie. Seriöst, jag är precis som Alan som just nu sitter och försöker göra som Charlie, fast för honom funkar det inte.

Ibland undrar jag om det inte går att fixa så att det inte är så. Men jag tror inte att det går egentligen, för jag menar, det var så Gud ville att jag skulle vara och det finns säkert en anledning. Det blir säkert bra. Tillslut. När jag förstår poängen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0