Prestationsångest.
Vad ska jag skriva? Att mitt nya Visa kort kom idag? Att jag är allmänt lycklig och att jag älskar det jag gör, jag har roligt i skolan, jag har roligt efter skolan, jag roar mig på helgerna etc. etc. Vill ni verkligen läsa det? Nej, precis jag trodde inte det heller.
Jag hade utvecklingsamtal idag, det gick bra, men det hade kunnat gå bättre, Fredrik sa ungefär "Det är ju bara din prestationsångest som är ett problem här, men den har du ju haft sen du började här så det är väl inget att göra åt" - visst jag vet att jag kräver en del av mig själv, men det är inte direkt övermänskliga krav jag har på mig själv, det är inte som att jag kräver att jag ska klara det och det och det och det, när jag inte kan någonting om något av det. Jag vet bara att jag är SÅHÄR nära att klara det, och jag vet att om jag pressar mig själv liiiite till så går det. Och det fungerar, jag lyckas med 99% av allt jag tar mig för, vad som får lida för det är väl mitt sociala liv - vilket egentligen inte är okej, men jag vill lyckas, jag vill så fruktansvärt gärna lyckas. Om jag inte får massa ansvarsuppgifter i kyrkan bara för det eller om jag kanske inte klarar av att umgås med folk konstant så tror jag inte att det är något som jag dör av, jag har en dröm, något jag vill göra med mitt liv.
Jag vill flytta ihop med Mikko, plugga till civilingenjör, gifta mig, bygga ascoola robotar och vara lycklig tillsammans med min familj. Det är inte vad mina föräldrar vill att jag ska göra - so what? Det är inte vad en del av mina vänner vill att jag ska göra - so what? Ibland undrar jag om det ens är vad Mikko vill att jag ska göra - det är inte helt so what, men det är fortfarande min dröm och han för överleva med att jag tjänar mer pengar än honom, jag bryr mig inte om pengrna, jag vill göra något som gör mig lycklig, något jag får en kick av att göra. Dessutom har jag Gud på min sida.
Gud förresten, han är en rätt viktig del av hela min plan, utan hans hjälp så kommer jag bli lika misslyckad som alla andra medelålders människor jag känner. Misslyckad i min värld är att man hela tiden kompromissar, man får ingenting som gör en lycklig, utan allt ska mötas halvvägs - ingen blir lycklig vilket gör att alla blir glada - eller? Helt ärligt så tror jag snarare på att man kompromissar så att man gör den ena lycklig och den andra får vara lite mindre lycklig ett tag, för det är väl ändå det som ger bäst effekt - eller? Då blir alla lyckliga i alla fall ibland, och vad kan göra någon mer lycklig än att se någon de älskar lycklig?
Inte så mycket prestationsångest kanske, men jag vet inte vad jag ska ha för titel så den får stå kvar där ^^
Jag hade utvecklingsamtal idag, det gick bra, men det hade kunnat gå bättre, Fredrik sa ungefär "Det är ju bara din prestationsångest som är ett problem här, men den har du ju haft sen du började här så det är väl inget att göra åt" - visst jag vet att jag kräver en del av mig själv, men det är inte direkt övermänskliga krav jag har på mig själv, det är inte som att jag kräver att jag ska klara det och det och det och det, när jag inte kan någonting om något av det. Jag vet bara att jag är SÅHÄR nära att klara det, och jag vet att om jag pressar mig själv liiiite till så går det. Och det fungerar, jag lyckas med 99% av allt jag tar mig för, vad som får lida för det är väl mitt sociala liv - vilket egentligen inte är okej, men jag vill lyckas, jag vill så fruktansvärt gärna lyckas. Om jag inte får massa ansvarsuppgifter i kyrkan bara för det eller om jag kanske inte klarar av att umgås med folk konstant så tror jag inte att det är något som jag dör av, jag har en dröm, något jag vill göra med mitt liv.
Jag vill flytta ihop med Mikko, plugga till civilingenjör, gifta mig, bygga ascoola robotar och vara lycklig tillsammans med min familj. Det är inte vad mina föräldrar vill att jag ska göra - so what? Det är inte vad en del av mina vänner vill att jag ska göra - so what? Ibland undrar jag om det ens är vad Mikko vill att jag ska göra - det är inte helt so what, men det är fortfarande min dröm och han för överleva med att jag tjänar mer pengar än honom, jag bryr mig inte om pengrna, jag vill göra något som gör mig lycklig, något jag får en kick av att göra. Dessutom har jag Gud på min sida.
Gud förresten, han är en rätt viktig del av hela min plan, utan hans hjälp så kommer jag bli lika misslyckad som alla andra medelålders människor jag känner. Misslyckad i min värld är att man hela tiden kompromissar, man får ingenting som gör en lycklig, utan allt ska mötas halvvägs - ingen blir lycklig vilket gör att alla blir glada - eller? Helt ärligt så tror jag snarare på att man kompromissar så att man gör den ena lycklig och den andra får vara lite mindre lycklig ett tag, för det är väl ändå det som ger bäst effekt - eller? Då blir alla lyckliga i alla fall ibland, och vad kan göra någon mer lycklig än att se någon de älskar lycklig?
Inte så mycket prestationsångest kanske, men jag vet inte vad jag ska ha för titel så den får stå kvar där ^^
Kommentarer
Trackback
