Tommy och Wero

Min pastor, David, sa till mig för ett par veckor sen när jag hade dopsamtal tillsammans med honom och två av mina kompisar som också ska döpas att alla ber någon gång i livet, även om man springer runt och är tuff och självständig så har man någon gång bett till Gud för någonting. Jag kommer inte ihåg sammanhanget han sa det i, men han sa det i alla fall, hur som helst så tror jag också att alla ber någon gång, för att man är rädd eller för att man vill ha något kanske, men man ber någon gång i alla fall, och Gud hör bön och svarar på alla böner, så det borde ju innebära att i princip alla människor någon gång har fått bönesvar.

Är inte det rätt skumt egentligen att man ber om något, man får det eller får en vettig anledning till varför man inte får det och ändå så ignorerar man den som svarade på bönen? Är det inte skumt att man beter sig som om någon stod bredvid en, man pratar med den, men när den svarar så skiter man i att lyssna. Jag skulle vilja påstå att det är oartigt och rätt korkat av en, för vi pratar om att man skulle kunna få världens bästa, coolaste vän men istället för att ta den chansen så är man för stolt för att svälja lite av sin stolthet och man står istället kvar där och tänker "nej, Gud finns inte, för det har jag bestämt!" - visst låter det korkat?

Jag tänkte bara reflektera över det och kanske, om jag har tur så kan någon som beter sig så förklara för mig hur man resonerar, för jag fattar inte men jag vill gärna försöka förstå...

Dessutom så tänkte jag informera alla där ute som någon gång har övervägt att be, eller som har bett och som "kanske" fick svar från Gud om att jag ber för er, allihop, jag ber för att ni ska våga be, att ni ska våga tro och att ni ska våga släppa taget, för egentligen, vad finns det att förlora?