Tommy och Wero

Ensam är jag definitivt, övergiven är en definitionsfråga. Jag är hos mamma igen och om jag önskar att jag slapp vara här, eller att jag i alla fall slapp vara här själv. Jag mår inte bra av det här, men jag mår inte bra av att såra min mamma heller. Jag gråter. Alldeles för mycket. Mikko kom hem för nästan en timme sen, men han har inte ringt än, han skulle äta och sen köra sin pappas gamla chef till stan, sen ringa mig, men hur lång tid kan det ta? Jag ringer honom istället. Jag ringde, fem minuter till. Jag orkar inte fem minuter till. Inte ensam. Jag vill bara ha en kram, jag vill ha någon som bryr sig, någon som tar hand om mig.

Det är bara tills på fredag - yeah right? Sen får jag en halvkass helg som Mikko kommer spendera med fotboll istället för att göra saker som vi har planerat att göra. Sen är det tre veckor tills vi träffas igen och jag kommer inte palla. Jag kommer verkligen inte att palla. Jag vill verkligen inte vara här, ensam. Jag vill bara hem. Snälla Gud, låt mig komma hem.