En tystnad som säger mer än tusen miljoner ord.
Det var precis vad jag råkade ut för tidigare idag. Jag sa till mamma att jag ev. sover i Mariestad på onsdag förutsatt att Tommy är frisk, eftersom det är fotboll på kvällen och den slutar rätt sent. Tystnaden som följde sa mer än alla ord i världen. Och den kändes så lång. Jag hatar sånna tystnader, som tur är så kommer den inte att uppstå igen. Det första mamma sa efter det var "Jo, jag såg det allt på facebook" - Vilket inte bara innebär att min mamma stalkar mig på facebook (vi är alltså inte vänner på facebook) utan också att hon har stalkat HONOM på facebook.
Aja, nog om stalkandet - den där tystnaden, den fick mig att tänka på Gud, och hur Gud med jämna mellanrum bara håller tyst. Så tyst att man inte vet vad man ska göra. Man vet inte om han är tyst för att han försöker säga att man är världens största idiot eller om han är tyst för att man gör rätt. När jag hamnar i den situationen och trots allt måste ta ett beslut så brukar jag göra precis det jag inte borde göra. Ställa ett ultimatum, senaste gången det hände så var det med Tommy, jag vill hela tiden göra vad jag tror att Gud vill att jag ska göra, jag kämpar stenhårt för att göra det och visst, det är svårt - men det går om man anstränger sig. I alla fall, när det kom till Tommy så höll Gud bara tyst, vilket i längden blev rätt irriterande (i längden och längden, det här handlar väl kanske om en vecka...). För jag visste liksom inte om tystnaden var en "gör som du vill"-tystnad eller om det bara inte var jag som hörde ordentligt.
Jag gjorde som jag alltid gör när jag inte förstår mig på Gud, jag pratade med Tomas - för sannorlikheten att Tomas ska ha gått igenom något liknande är nästan alltid väldigt nära 1. Så jag pratade med Tomas och han sa att om han hade varit i min situation så hade han sagt till Gud att "antingen så protesterar du ordentligt, eller så gör jag det här" - och det gjorde jag. Och jag kände liksom inte att Gud protesterade - snarare tvärtom.
En rad vad man som ateist skulle kalla tillfälligheter har på den senaste tiden byggt upp något nytt, spännande och allmänt awesome vad det gäller vänner och relationer i övrigt. Jag är så fruktansvärt lättad över att allt har gått så bra och att ingen ligger i något hörn och gråter. Jag är lättad över att jag tror på en förlåtande gud, en gud av kärlek.
Herre, jag ber dig att välsigna det jag gör. Jag vet att jag gör en massa dumma saker och att jag gör ett enormt antal fel. Tack för att du inte räknar mina fel. Tack för att det enda du egentligen gör är att du älskar mig för den jag är, med mina fel och mina brister. Tack för att du är den gud som beskrivs i filmen nedan - Tack käre, gode Gud. Jag älskar dig. Så mycket.
Aja, nog om stalkandet - den där tystnaden, den fick mig att tänka på Gud, och hur Gud med jämna mellanrum bara håller tyst. Så tyst att man inte vet vad man ska göra. Man vet inte om han är tyst för att han försöker säga att man är världens största idiot eller om han är tyst för att man gör rätt. När jag hamnar i den situationen och trots allt måste ta ett beslut så brukar jag göra precis det jag inte borde göra. Ställa ett ultimatum, senaste gången det hände så var det med Tommy, jag vill hela tiden göra vad jag tror att Gud vill att jag ska göra, jag kämpar stenhårt för att göra det och visst, det är svårt - men det går om man anstränger sig. I alla fall, när det kom till Tommy så höll Gud bara tyst, vilket i längden blev rätt irriterande (i längden och längden, det här handlar väl kanske om en vecka...). För jag visste liksom inte om tystnaden var en "gör som du vill"-tystnad eller om det bara inte var jag som hörde ordentligt.
Jag gjorde som jag alltid gör när jag inte förstår mig på Gud, jag pratade med Tomas - för sannorlikheten att Tomas ska ha gått igenom något liknande är nästan alltid väldigt nära 1. Så jag pratade med Tomas och han sa att om han hade varit i min situation så hade han sagt till Gud att "antingen så protesterar du ordentligt, eller så gör jag det här" - och det gjorde jag. Och jag kände liksom inte att Gud protesterade - snarare tvärtom.
En rad vad man som ateist skulle kalla tillfälligheter har på den senaste tiden byggt upp något nytt, spännande och allmänt awesome vad det gäller vänner och relationer i övrigt. Jag är så fruktansvärt lättad över att allt har gått så bra och att ingen ligger i något hörn och gråter. Jag är lättad över att jag tror på en förlåtande gud, en gud av kärlek.
Herre, jag ber dig att välsigna det jag gör. Jag vet att jag gör en massa dumma saker och att jag gör ett enormt antal fel. Tack för att du inte räknar mina fel. Tack för att det enda du egentligen gör är att du älskar mig för den jag är, med mina fel och mina brister. Tack för att du är den gud som beskrivs i filmen nedan - Tack käre, gode Gud. Jag älskar dig. Så mycket.
Kommentarer
Postat av: wemanuel
Sååå skön!
Trackback
