Tommy och Wero

Igår tog jag studenten, detta efterföljdes av hoppande på flaket, middag hemma med familjen, fest, min första fylla och därefter en varm säng med världens bästa, varmaste pojke.

Från min gymnasietid så kommer jag komma ihåg så sjukt många saker, för jag har verkligen gått på en av Sveriges bästa skolor, en skola där alla får vara sig själva och där ingen är elak mot någon för att den är sig själv. Jag trodde att det skulle vara skönt att det var över, men redan idag saknar jag folk - att veta att på måndag får man inte gå tillbaka till skolan och träffa folk suger, att veta att man inte kommer få göra det någon annan gång heller suger ännu mer.

För ett och ett halvt år sedan så skrattade vi åt Johanna när hon grät och sa att det var jättesorgligt för att om ett och ett halvt år så skulle vi aldrig träffas igen och hur mycket jag än älskade mina systrar så trodde jag inte att jag faktiskt skulle deppa över det. Men jag kommer aldrig få komma till skolan och hitta Zebastian i cafeterian, jag kommer aldrig mer få skämta om strypsex på lektionerna, jag kommer aldrig mer få prata om Ledellismen (vilket var sjukt roligt igår förresten - Johan Ledell skulle dela ut stipendium för bästa CAS till IB2 och när han stod i talarstolen så ropade jag "Länge leve Ledellismen" varpå alla treor ställde sig upp och ropade "Ledell, Ledell, Ledell" etc. och Johan är så sjukt skön att han bara spelade med i rollen som Ledellismens ledare - även om han självklart är det) på en lektion. Jag kommer aldrig mer få ha en fysiklektion med Daniel Granath, jag kan inte förvänta mig fler historier om Krister i Klister, för gymnasiet är slut.

Men det är lite som Morgan Augustsson skrev i vår syster-grupp på facebook igår, "bara för att gymnasiet är över så är inte systerskapet över" - och vad som än händer och hur långt bort jag än är så kommer jag alltid minnas er och jag kommer alltid älska er. Jag hoppas och tror att vi kommer hålla kontakten, jag ber att vi inte ska förlora varandra bara för att vi bor på olika ställen - för det vill jag inte.

Men visst, vi har tagit studenten, vi har slutat gymnasiet och vi kommer inte att bo så nära varandra längre - men jag lovar - alla är välkommna upp till mig och Tommy närhelst de vill, ring innan ni åker upp bara så är det lugnt - mitt hem kommer alltid vara öppet för er.

Orden räcker inte till, jag önskar att jag kunde förklara hur mycket ni betyder för mig och hur tacksam jag är för att jag i alla fall fick den här våren tillsammans med er. Jag älskar er pojkar (och flickor) och hoppas innerligt att allt kommer att bli bra för er i framtiden, även om jag inte har minsta tvivel på att det kommer bli det.

Länge leve systerskapet. Jag älskar er <3