Tommy och Wero

Vissa människor har jag väldigt svårt för att se sårbara, vilket gör att när de väl är sårbara så har jag svårt att veta hur jag ska reagera.

Egentligen så undrar jag om det handlar om att människor inte vill vara sårbara eller om de helt enkelt inte vågar. Oftast, när jag försöker undvika att visa mig sårbar så är det för att jag inte vågar. Att man är sårbar är ingenting att skämmas för och jag tror att man någon gång måste vara det för att kunna komma någonstans i livet. Jag tänker citera en av mina favoritfilmer Good Will Hunting.

Will: "I went on a date last week".
Sean: "How'd it go?"
Will: "It was good."
Sean: "Going out again?"
Will: "I don't know."
Sean: "Why not?"
Will: "Haven't called her."
Sean: "Christ, you're an ametuer."
Will: "I know what I'm doing. Don't worry about me I know what I'm doing. Yeah, but this girls like you know, beautiful. She's smart. She's fun. She's different from most of the girls I've been with."
Sean: "So, call her up Romeo."
Will: "Why? So I can realize that she's not that smart. That she's fucking boring. This girls like fucking perfect right now. I don't want to ruin that."
Sean: "Maybe you're perfect right now. Maybe you don't want to ruin that. But I think that's a super philosophy Will, that way you can go through your entire life without ever having to really know anybody."

För Will är inte problemet att hon är perfekt, inte att han kanske är perfekt heller - problemet är att han är rädd för att bli kär i henne, för om han blir det så blir han sårbar och hon kan såra honom. Will har haft en värdelös uppväxt, han har ärr efter det som alltid kommer att finnas där. Jag känner igen mig så mycket i honom, jämt, och om det finns något jag har lärt mig av den där filmen så är det att jag aldrig, någonsin, kan ge mig och sluta våga chansa - livet är för kort för att man inte ska våga chansa och se vart det leder. Man måste våga chansa och våga vara sårbar för att komma någonstans.