Blir internskämt någonsin gamla och oanvändbara?
Jag har ett par kommentarer som jag älskar, som varje gång jag säger dem får mig att fnissa lite inombords. Ett par av dem är inte så användbara, däribland "Visste du att extacy är dåligt för närminnet". Jag har dock en, ett internskämt mellan mig och Mikko - som jag använder med jämna mellanrum. Inte så att folk faktiskt förstår det, och jag pratar inte med Mikko ofta nog för att kunna säga det till honom, men jag säger det ibland och varje gång så flinar jag lite inombords.
Jag älskar den där kommentaren, jag älskar allt den betydde och hur saker och ting var. Jag tänker inte ljuga, jag saknar vissa delar av mitt och Mikkos förhållande, jag tror att det vore konstigt om jag inte gjorde det. Jag vet att Tommy håller med mig om det och jag är glad för att jag och Tommy faktiskt kan prata om det, annars vet jag inte vad jag hade gjort.
Oavsett, ibland saknar jag att kunna prata med Mikko - för oavsett vad jag egentligen tycker och tänker och sådär så var han alltid ett grymt bollplank och ett enormt stöd. Det är framförallt bollplanks-Mikko jag saknar. Därför gör det lite extra ont ibland, för just nu så finns det ingen som känner mig lika bra som Mikko, för efter två och ett halvt år så kommer man varandra fruktansvärt nära och det finns inte en chans att någon skulle ha kommit så nära sen vi gjorde slut.
Hur som helst så tittade jag precis på ett avsnitt How I Met Your Mother, Slapsgiving heter avsnittet - det är ett av mina favoritavsnitt eftersom det är där man skämtar om bland annat major bullshit. Och idag var det just det jag reagerade på - major bullshit, internskämt, att internskämt inte blir oanvändbara och värdelösa bara för att man har gjort slut - man kan fortfarande vara vänner och man kan fortfarande skämta om samma saker.
Jag älskar det faktum att allt inte förstörs bara för att det förändras. Jag älskar det faktum att man kan gå vidare utan att bränna upp allt som var. Jag älskar det faktum att jag kanske förlorade ett förhållande som jag värderade mycket högt, men jag vann en massa andra saker. En hög fruktansvärt underbara systrar som jag knappt kände innan allt det här, en fruktansvärt underbar Tommy som igår sket i sitt plugg och kom hit och kramade mig istället, för att jag behövde det. Men framförallt så vann jag en vänskap som annars hade gått helt förlorad.
Och eftersom jag är för feg för att säga det här rakt ut så skriver jag det här istället - Mikko, jag älskar dig. Jag är fruktansvärt tacksam att det blev som det blev och jag hoppas, önskar och ber att du kommer få det awesome i Kanada.
Jag älskar den där kommentaren, jag älskar allt den betydde och hur saker och ting var. Jag tänker inte ljuga, jag saknar vissa delar av mitt och Mikkos förhållande, jag tror att det vore konstigt om jag inte gjorde det. Jag vet att Tommy håller med mig om det och jag är glad för att jag och Tommy faktiskt kan prata om det, annars vet jag inte vad jag hade gjort.
Oavsett, ibland saknar jag att kunna prata med Mikko - för oavsett vad jag egentligen tycker och tänker och sådär så var han alltid ett grymt bollplank och ett enormt stöd. Det är framförallt bollplanks-Mikko jag saknar. Därför gör det lite extra ont ibland, för just nu så finns det ingen som känner mig lika bra som Mikko, för efter två och ett halvt år så kommer man varandra fruktansvärt nära och det finns inte en chans att någon skulle ha kommit så nära sen vi gjorde slut.
Hur som helst så tittade jag precis på ett avsnitt How I Met Your Mother, Slapsgiving heter avsnittet - det är ett av mina favoritavsnitt eftersom det är där man skämtar om bland annat major bullshit. Och idag var det just det jag reagerade på - major bullshit, internskämt, att internskämt inte blir oanvändbara och värdelösa bara för att man har gjort slut - man kan fortfarande vara vänner och man kan fortfarande skämta om samma saker.
Jag älskar det faktum att allt inte förstörs bara för att det förändras. Jag älskar det faktum att man kan gå vidare utan att bränna upp allt som var. Jag älskar det faktum att jag kanske förlorade ett förhållande som jag värderade mycket högt, men jag vann en massa andra saker. En hög fruktansvärt underbara systrar som jag knappt kände innan allt det här, en fruktansvärt underbar Tommy som igår sket i sitt plugg och kom hit och kramade mig istället, för att jag behövde det. Men framförallt så vann jag en vänskap som annars hade gått helt förlorad.
Och eftersom jag är för feg för att säga det här rakt ut så skriver jag det här istället - Mikko, jag älskar dig. Jag är fruktansvärt tacksam att det blev som det blev och jag hoppas, önskar och ber att du kommer få det awesome i Kanada.
Kommentarer
Trackback
