Skärp er för fan.
De senaste månaderna har jag spenderat med att växa upp, alldeles för fort, och även om jag väldigt ofta har lust att bara sätta mig och spela tv-spel i fyra-fem timmar så har jag bitit ihop och gjort det jag behöver göra.
Sen läser jag om vad mina kompisar håller på med - de super, festar, spelar och gud vet vad - men att växa upp verkar liksom ha hamnat helt utanför planen. Jag fattar liksom inte hur man kan vara nöjd med vart man är på väg när man på bara ett par månader har spårat ur totalt - allt på grund av vad man umgås med för människor. Det är rätt mysko egentligen hur stor förändring det kan bli på en person bara beroende på vad man umgås med för människor.
Och för första gången tänker jag säga rakt ut vad jag faktiskt tycker, för för första gången så behöver jag inte bry mig om de här människorna - så om ni nu tar åt er så tycker jag att det är väldigt lämpligt, jag tycker att ni gör helt rätt i att tänka över det här!
Jag tycker att det är dags för er att växa upp, skaffa en stabil grund att bygga resten av livet på, skärp till er lite - man kan inte bete sig som att man precis har fyllt 18, bor hemma och går på gymnasiet och inte behöver ta något ansvar när man har flyttat hemifrån, börjat på högskolan och ska försöka börja ett nytt liv. Ärligt talat; hur länge tror ni att ni kommer klara er på det där?
Jag är ärligt imponerad av flera av mina bekanta som nu efter studenten har klippt sig och skaffat ett jobb, på riktigt. Hatten av för dem - men ärligt talat, vad tror ni andra? Tror ni att ni kommer komma någonstans?
Vad jag verkligen inte förstår är hur ni kunde klaga på det så länge, att det skulle vara så läskigt, att det skulle bli en så stor omställning och att det skulle bli så hemskt - och sen bara gå bakåt i utvecklingen, spåra ur helt och vara så fruktansvärt barnsliga rent ut sagt.
Förbannad blir jag, att ni sen har mage att klaga - och ja, helt ärligt så är jag glad att vi mer eller mindre inte umgås längre!
Sen läser jag om vad mina kompisar håller på med - de super, festar, spelar och gud vet vad - men att växa upp verkar liksom ha hamnat helt utanför planen. Jag fattar liksom inte hur man kan vara nöjd med vart man är på väg när man på bara ett par månader har spårat ur totalt - allt på grund av vad man umgås med för människor. Det är rätt mysko egentligen hur stor förändring det kan bli på en person bara beroende på vad man umgås med för människor.
Och för första gången tänker jag säga rakt ut vad jag faktiskt tycker, för för första gången så behöver jag inte bry mig om de här människorna - så om ni nu tar åt er så tycker jag att det är väldigt lämpligt, jag tycker att ni gör helt rätt i att tänka över det här!
Jag tycker att det är dags för er att växa upp, skaffa en stabil grund att bygga resten av livet på, skärp till er lite - man kan inte bete sig som att man precis har fyllt 18, bor hemma och går på gymnasiet och inte behöver ta något ansvar när man har flyttat hemifrån, börjat på högskolan och ska försöka börja ett nytt liv. Ärligt talat; hur länge tror ni att ni kommer klara er på det där?
Jag är ärligt imponerad av flera av mina bekanta som nu efter studenten har klippt sig och skaffat ett jobb, på riktigt. Hatten av för dem - men ärligt talat, vad tror ni andra? Tror ni att ni kommer komma någonstans?
Vad jag verkligen inte förstår är hur ni kunde klaga på det så länge, att det skulle vara så läskigt, att det skulle bli en så stor omställning och att det skulle bli så hemskt - och sen bara gå bakåt i utvecklingen, spåra ur helt och vara så fruktansvärt barnsliga rent ut sagt.
Förbannad blir jag, att ni sen har mage att klaga - och ja, helt ärligt så är jag glad att vi mer eller mindre inte umgås längre!
Kommentarer
Trackback
