Rosa bandet - att drabbas av cancer?
Sitter och tittar på Rosa bandet galan, något jag egentligen aldrig har gjort. Jag känner mig fortfarande inte sådär superberörd är jag rädd, gissar att det mestadels beror på att jag inte känt någon som har dött av bröstcancer, min morfar har haft cancer, men han är frisk nu - något som gör mig väldigt lycklig, men ändå...
I alla fall, jag är jätterädd för cancer egentligen, men bara för att drabbas av den, ovissheten. Jag är inte rädd att jag ska dö, mest för att jag som sagt inte känt någon som dött, det är rätt mystiskt det där egentligen - att man inte ororar sig för något förrän det drabbar en själv - att man inte bryr sig alls om cancer förrä någon man känner har cancer, egentligen så borde vi ju bru oss långt innan - för att ev. förhindra det, men det gör vi ju inte. Väldigt tråkigt egentligen. Man borde ju vara rädd och sådär redan innan det drabbar en själv eller någon i ens närhet? Eller? Det låter väl rimligt att man inte kan vänta tills man blir drabbad av det med att bry sig?
Så om jag nu tycker det - varför blir jag inte påverkad? Visst, jag blev lite påverkad när de pratade om Anna som precis efter födseln av sin dotter hade fått bröstcancer och sedan, ett par år senare (i våras) avled av cancern - då blev jag lite ledsen - men inte mer än så. Jag tror att vi får höra för mycket om dem som faktiskt överlever för att vi ska bli ordentligt påverkade, men samtidigt så kan man ju inte bara prata om dem som inte överlever? Det vore ju väldigt tragiskt och då skulle ingen vilja lyssna.. Nej, det finns nog ingen gyllene medelväg i den här frågan, det är nog snarare så att jag är en alldeles för oblödig person som inte alls blir påverkad. Tyvärr.
I alla fall, jag är jätterädd för cancer egentligen, men bara för att drabbas av den, ovissheten. Jag är inte rädd att jag ska dö, mest för att jag som sagt inte känt någon som dött, det är rätt mystiskt det där egentligen - att man inte ororar sig för något förrän det drabbar en själv - att man inte bryr sig alls om cancer förrä någon man känner har cancer, egentligen så borde vi ju bru oss långt innan - för att ev. förhindra det, men det gör vi ju inte. Väldigt tråkigt egentligen. Man borde ju vara rädd och sådär redan innan det drabbar en själv eller någon i ens närhet? Eller? Det låter väl rimligt att man inte kan vänta tills man blir drabbad av det med att bry sig?
Så om jag nu tycker det - varför blir jag inte påverkad? Visst, jag blev lite påverkad när de pratade om Anna som precis efter födseln av sin dotter hade fått bröstcancer och sedan, ett par år senare (i våras) avled av cancern - då blev jag lite ledsen - men inte mer än så. Jag tror att vi får höra för mycket om dem som faktiskt överlever för att vi ska bli ordentligt påverkade, men samtidigt så kan man ju inte bara prata om dem som inte överlever? Det vore ju väldigt tragiskt och då skulle ingen vilja lyssna.. Nej, det finns nog ingen gyllene medelväg i den här frågan, det är nog snarare så att jag är en alldeles för oblödig person som inte alls blir påverkad. Tyvärr.
Kommentarer
Trackback
