Tommy och Wero

Sitter i biblioteket i skolan och väntar på att Tommy ska sluta, eller att jag ska orka massa mig ner på stan. Egentligen så kan jag gå nu - affärerna öppnar liksom om 10 minuter. Problemet är bara att jag inte har något att göra där egentligen, för butiken jag skulle till har stängt fram till nästa vecka eftersom de ska byta lokaler... Ultimate fail.

Det innebär att jag har ungefär två timmar till på mig att göra absolut ingenting. Lagom tråkigt, jag har suttit här i 45 minuter nu och jag dör redan av tristess. Men det blir nog bra.

Vi ska åka hem idag, det blir säkert jättebra, jag ser fram emot det av flera anledningar. Tänker se till att krama Taco-taco ett par gånger extra bara för att. Vi ska hem till pappa och Marielle imorgon och egentligen hade vi tänkt åka förbi farmor för att träffa Sally, men det går inte. Pappa ringde nämligen i måndags och sa att de hade avlivat henne. Bara sådär. Out of nowhere så avlivades min voff. Egentligen så var hon väl farmors hund, men jag menar, så mycket som jag och Sally har bott ihop så blev hon mer eller mindre min vovve också. Jag saknar henne. Jag hade så gärna velat krama henne ett par gånger till, säga hej då ordentligt. Men det var nog bäst såhär.

Hon hade fått cancer stackarn, farmor hade hittat en böld på hennes mage förra lördagen och på måndagen åkte pappa och kollade upp det och hon fick inte följa med hem igen. Stackars vovve, jag vet hur hon hatade vetrinären, jag vet hur hon hatade när människor klämde på henne. Pappa sa att hon såg lugn ut, men inombords tror jag att hon var livrädd - och det är det som gör mest ont i mig. Jag vet att hon älskade min pappa något enormt - och hoppas innerligt att det gjorde henne lite tryggare. Nu tänker jag hoppas att hon är i himmelen tillsammans med den hon älskade mest här i världen - farfar. Även om jag innerligt önskar att hon hade varit här hos mig...