Forgive me father for I have sinned.

Snälla. Hur mycket jag bönar och ber känns det fortfarande inte som att du är här. Jag vet att du säkert står och trycker bakom gardinen. Men i så fall är du bra på att gömma dig, för när jag tittar ser jag dig inte. Och när du är borta och jag inte ser dig så blir jag rädd. Jag får panik och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag menar. You're the almighty God! Du ska finnas där för mig. Alltid. Och när du helt plötsligt vänder dig om och säger "nej, du får klara det här själv" så faller jag ner på marken i vägskälet och har ingen aning om vad som egentligen är rätt och fel. Och du hjälper mig inte. Is this the new level? Jag menar, är det här vad jag skulle åstakomma för att komma till nästa trappsteg i den där trappan. I så fall går jag hellre tillbaka. Till där det fortfarande var tryggt. Där någon faktiskt var nära mig och tog hand om mig. Nu känner jag mig bara övergiven. Och värdelös. Det är ju inte jätte pwn direkt. Och nu ger jag upp. Jag vet inte hur många gånger jag har skrikit åt dig att jag ger upp, att jag inte orkar mer. Men när jag har skrikit högt nog brukar du faktiskt hjälpa mig. Så jag skriker en gång till. Gud. Hjälp mig. Innan jag ramlar ner på marken och gråter. På riktigt. Jag bryter ihop snart. Jag har ingen kyrka. Ingen att prata med. Vad har jag? En Gud som överger mig? Tack. Not. Seriöst. Sist jag bad dig ge mig någon att prata med gav du mig Tomas, sen försvann han. Vad ger du mig den här gången? Nej, jag vet inte om jag behöver prata egentligen. Jag behöver ett svar. Älskar du mig så mycket som du påstår, eller låtsas du bara för skojs skull? För i så fall så kan du bara lägga ner, för att älska på avstånd är bara patetiskt, jag vill ha den kärlek jag en gång fick, inte den du ger mig nu.

Amen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0