Then something occurred to me..
I went to Italy to rest, so I could come back home well-rested and ready for everything that the last weeks of the summer has to give me. It didn't really turn out that way.
With me I had Shane Claiborne's book "The Irresistible Revolution" . Basically the book is about how to find God and how to become the very least. The thing is, I'm not very good at loving people. I often find myself judging people I shouldn't judge (if you didn't know, I shouldn't judge anyone). So instead of loving people, I judge them by their cover. That's ok when you're talking about a book, but now we're talking about peoples, with emotions and everything. Every time that happens I realize how mean I am, I apologize to God and I do nothing to change my behaviour. I suck.
Anyways, I went to Italy with The irresistible revolution. As I read the book I realized that I'm in the wrong place all the time. I can¨t sit in a tourist village and feel comfortable when I know there is people out there that don't even have a roof over their heads at night. I was restless and I felt like everything I did was wrong. So one day I went to the village and I walked in to the cathedral. It was this big cathedral with big stained glass windows with pictures of Jesus hanging on the cross, Mary crying at his feet and so on (you get the picture.. haha conundrum) Anyways. The stained glass windows didn't really catch my eyes, because there was something else that felt more important to watch. I saw a couple of nuns sitting in the front row, praying together with some beggars that I had seen out on the streets some days before.
When I saw them praying something occurred to me. Something that I had read so many times before. That we should not strive to be the first, because it is the last that will be first in the kingdom of God. And still I'm trying so hard to be first. I guess that's the curse of being a loser.
I have no more words. And now I don't know where to post this...
Gammal, rädd och deprimerad.
När jag började jobba trodde jag att jag skulle spendera två veckor med att mata gamla gubbar och tanter. Men det blev så mycket mer än det. Så mycket som jag inte var beredd på.
Jag träffade flera åldringar som var ensamma, rädda (oftast för ensamhet och döden, gärna i kombination) och dessutom sjuka. Detta ledde till att 5 av våra 7 patienter på avdelningen åt antidepressiva mediciner. Något som gjorde mig sjukt ledsen. Men det var inte det värsta egentligen.
Igår var nog den värsta dagen man kunde tänka sig på jobbet. (Det enda som hade kunnat vara värre hade väl varit att någon av patienterna dog, men det gjorde de lyckligtvis inte.) Vi var inne och tog hand om en av patienterna, han är hos oss för att få palliativ vård (vård i livets slutskede), han har blivit mycket sämre på väldigt kort tid, han kan sedan några veckor inte ens stå på sina ben osv. Dessutom känner han sig missförstådd och ensam.
I alla fall, när vi stod där och tog hand om honom så skriker han av smärta (han får ont när man tar i honom). Tillslut säger han med tårar i ögonen något i stil med "Be med mig, jag vill inte leva längre". Vad gör man? Jag har svårt för att klara av att vem som helst gråter, men när jag ser människor som snart ska dö lida blir jag ledsen. Jag tycker inte om att man ska behöva lida innan man dör. Så jag bad med honom.
Allt eftersom vi bad så blev jag mer och mer osäker på om jag verkligen gjorde rätt. Att be för att han ska dö, är inte det samma sak som att mörda honom? Fredrik berättade en gång i tiden för mig om en tjej som hade pratat med en satanist och satanisten hade sagt "Om ni kristna visste hur mycket era böner påverkar så hade ni bett dygnet runt". Och då var ju frågan, hur mycket påverkade inte min bön?
Jag pratade lite med Tomas om det senare. Jag blev faktiskt rädd för vad jag hade gjort, patienten i fråga kan vara sjukt jobbig,aggressiv och negativ (men det är hans sjukdomars fel), men oavsett hur arg han är så är han fortfarande en väldigt sympatisk människa. Och jag gillade verkligen alla våra patienter. Men det innebär inte att jag vill att de ska lida. Därav min förvirring.
I alla fall. Jag har Tomas ungefära svar (inte vad han sa i telefon dock, men vad han sa på facebook som jag såg nu): "jag drar också - men vi lär ju höras =) ang. den gamla deprimerade gubben kan du ju alltid be att guds vilja ska ske, och att gud ska höra mannens böner." Och jag tror, eller vill i alla fall tro att det är så, om vi bara ber att Guds vilja ska ske så låter han sin vilja ske, eller ja, det gör han väl alltid, men du fattar. Jag tror dessutom att Gud förstår varför den här mannen mår som han mår.
Okej, det där ska INTE ge er något. Jag behövde bara få ur mig det. Andledningen till att det hamnar i "Wero berättar om sin tro" är att jag inte vill ha det i allmänt xD
Jag träffade flera åldringar som var ensamma, rädda (oftast för ensamhet och döden, gärna i kombination) och dessutom sjuka. Detta ledde till att 5 av våra 7 patienter på avdelningen åt antidepressiva mediciner. Något som gjorde mig sjukt ledsen. Men det var inte det värsta egentligen.
Igår var nog den värsta dagen man kunde tänka sig på jobbet. (Det enda som hade kunnat vara värre hade väl varit att någon av patienterna dog, men det gjorde de lyckligtvis inte.) Vi var inne och tog hand om en av patienterna, han är hos oss för att få palliativ vård (vård i livets slutskede), han har blivit mycket sämre på väldigt kort tid, han kan sedan några veckor inte ens stå på sina ben osv. Dessutom känner han sig missförstådd och ensam.
I alla fall, när vi stod där och tog hand om honom så skriker han av smärta (han får ont när man tar i honom). Tillslut säger han med tårar i ögonen något i stil med "Be med mig, jag vill inte leva längre". Vad gör man? Jag har svårt för att klara av att vem som helst gråter, men när jag ser människor som snart ska dö lida blir jag ledsen. Jag tycker inte om att man ska behöva lida innan man dör. Så jag bad med honom.
Allt eftersom vi bad så blev jag mer och mer osäker på om jag verkligen gjorde rätt. Att be för att han ska dö, är inte det samma sak som att mörda honom? Fredrik berättade en gång i tiden för mig om en tjej som hade pratat med en satanist och satanisten hade sagt "Om ni kristna visste hur mycket era böner påverkar så hade ni bett dygnet runt". Och då var ju frågan, hur mycket påverkade inte min bön?
Jag pratade lite med Tomas om det senare. Jag blev faktiskt rädd för vad jag hade gjort, patienten i fråga kan vara sjukt jobbig,aggressiv och negativ (men det är hans sjukdomars fel), men oavsett hur arg han är så är han fortfarande en väldigt sympatisk människa. Och jag gillade verkligen alla våra patienter. Men det innebär inte att jag vill att de ska lida. Därav min förvirring.
I alla fall. Jag har Tomas ungefära svar (inte vad han sa i telefon dock, men vad han sa på facebook som jag såg nu): "jag drar också - men vi lär ju höras =) ang. den gamla deprimerade gubben kan du ju alltid be att guds vilja ska ske, och att gud ska höra mannens böner." Och jag tror, eller vill i alla fall tro att det är så, om vi bara ber att Guds vilja ska ske så låter han sin vilja ske, eller ja, det gör han väl alltid, men du fattar. Jag tror dessutom att Gud förstår varför den här mannen mår som han mår.
Okej, det där ska INTE ge er något. Jag behövde bara få ur mig det. Andledningen till att det hamnar i "Wero berättar om sin tro" är att jag inte vill ha det i allmänt xD
Wero förklarar - igen.
Wero ska ta det här från början. Jag vet inte hur många gånger jag har förklarat vad Jesus egentligen gjorde på korset, men jag tar det en gång till.
Jesus dog för oss. Svårare än så behöver det inte vara. När Jesus dog på korset kom nåden till oss och med nåden så kom förlåtelsen (de hänger liksom ihop lite...ganska mycket). Jag vet inte om du (Zandra) är kristen eller inte. Men om du nu är kristen, kan du ärligt säga att du inte syndar? Om du inte är kristen så syndar du ju inte, eftersom du inte har någon som helst gräns för vad som är synd (du har inga riktlinjer, så som t ex Bibeln), såvida du inte tillhör någon annan valfri religion, men om så är fallet får vi ta det senare. Om du å andra sidan är kristen så kan du inte förneka att du syndar. Och om du syndar så tycker jag personligen att du inte har någon rätt att klaga på mig. Men jag ska försöka förklara för dig i alla fall.
Vi tar de tio budorden till exempel.
1. Du skall inte ha några andra gudar vid sidan av mig. - Jag har många saker som jag är beroende av, Mikko är en av dem. Voila, jag har brutit mot första budet.
2. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren skall inte låta den bli ostraffad, som missbrukar hans namn. - Jag svär, voila, jag har brutit mot andra budet.
3. Tänk på vilodagen, så att du helgar den. - Jag gör vad jag vill på söndagen, jag sitter inte bara i kyrkan eller hemma helt stilla. Tredje budet är också brutet.
4. Hedra din fader och din moder för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land. - Min relation är inte vad den borde vara till mina föräldrar (av andledningar som jag anser att ni inte har att göra med för fem öre). Det var fjärde budet.
5. Du skall inte dräpa. - Som att du aldrig har dödat en fluga? Femte.
6. Du skall inte begå äktenskapsbrott. - Jag har varit otrogen. Jag säger inte mer än så (jag och Mikko kan ta det sen om han vill...alla andra har inte med det att göra. Han vet om det och ja ^^)
7. Du skall inte stjäla. - Som att du ALDRIG har stulit något. Det har jag.
8. Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa. - Har du aldrig ljugit? Det har jag också gjort.
9. Du skall inte ha begärelse till din nästas hus. - Du har inte varit avundsjuk på att din kompis har ett finare rum än dig? Det har jag, flera gånger.
10. Du skall inte ha begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till något, som tillhör din nästa. - Du har aldrig varit avundsjuk på något annat som din kompis har? Jag är det fortfarande, på många saker.
Men när jag skriver det här nu, så får det mig att tänka på en enda sak. Nattspårningen på mitt första Sundsvik. Observera att det här var på natten efter att jag först blev kristen. Vi blev utskickade i skogen, där vi skulle fylla i ja och nej svar på olika frågor. Alla frågorna kopplade till de tio budorden. Sen gick vi där. Vi blev jagade av motorsågar och zoombies och liknande. Tills vi slutligen kommer in i kapellet. Där sitter "Gud" och tar emot våra lappar. Gud säger "det här ser ju inte så bra ut" (RÄDSLA) Satan kommer in (RÄDSLA) Satan säger "dom är miiiiiiiinaaaaaa. MOHAHAHAHAHAHAHAHA" (RÄDSLA) Jesus kommer inspringande (?) Jesus ropar "Far,far, jag dog för dem! Låt dem gå" (LÄTTNAD) Satan faller ner på marken, han skriker och vrider sig i smärta (EXTREM LÄTTNAD).
Jag vet inte vad jag försöker illustrera, troligtvis att ALLA svarade Ja på samtliga frågor. (Varje Ja-svar var en synd). Vi var ca 80 lägerdeltagare som gick den där vandringen, alla hade brutit samtliga budord. Innebär det att ingen av oss kommer till himlen? Jesus kom fortfarande till jorden för syndarnas skull. Och om du inte är fri från synd så har du inte heller rätten att döma andra. Jesus har ensamrätt på det, för att han aldrig syndade.
Jesus dog för oss. Svårare än så behöver det inte vara. När Jesus dog på korset kom nåden till oss och med nåden så kom förlåtelsen (de hänger liksom ihop lite...ganska mycket). Jag vet inte om du (Zandra) är kristen eller inte. Men om du nu är kristen, kan du ärligt säga att du inte syndar? Om du inte är kristen så syndar du ju inte, eftersom du inte har någon som helst gräns för vad som är synd (du har inga riktlinjer, så som t ex Bibeln), såvida du inte tillhör någon annan valfri religion, men om så är fallet får vi ta det senare. Om du å andra sidan är kristen så kan du inte förneka att du syndar. Och om du syndar så tycker jag personligen att du inte har någon rätt att klaga på mig. Men jag ska försöka förklara för dig i alla fall.
Vi tar de tio budorden till exempel.
1. Du skall inte ha några andra gudar vid sidan av mig. - Jag har många saker som jag är beroende av, Mikko är en av dem. Voila, jag har brutit mot första budet.
2. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren skall inte låta den bli ostraffad, som missbrukar hans namn. - Jag svär, voila, jag har brutit mot andra budet.
3. Tänk på vilodagen, så att du helgar den. - Jag gör vad jag vill på söndagen, jag sitter inte bara i kyrkan eller hemma helt stilla. Tredje budet är också brutet.
4. Hedra din fader och din moder för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land. - Min relation är inte vad den borde vara till mina föräldrar (av andledningar som jag anser att ni inte har att göra med för fem öre). Det var fjärde budet.
5. Du skall inte dräpa. - Som att du aldrig har dödat en fluga? Femte.
6. Du skall inte begå äktenskapsbrott. - Jag har varit otrogen. Jag säger inte mer än så (jag och Mikko kan ta det sen om han vill...alla andra har inte med det att göra. Han vet om det och ja ^^)
7. Du skall inte stjäla. - Som att du ALDRIG har stulit något. Det har jag.
8. Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa. - Har du aldrig ljugit? Det har jag också gjort.
9. Du skall inte ha begärelse till din nästas hus. - Du har inte varit avundsjuk på att din kompis har ett finare rum än dig? Det har jag, flera gånger.
10. Du skall inte ha begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till något, som tillhör din nästa. - Du har aldrig varit avundsjuk på något annat som din kompis har? Jag är det fortfarande, på många saker.
Men när jag skriver det här nu, så får det mig att tänka på en enda sak. Nattspårningen på mitt första Sundsvik. Observera att det här var på natten efter att jag först blev kristen. Vi blev utskickade i skogen, där vi skulle fylla i ja och nej svar på olika frågor. Alla frågorna kopplade till de tio budorden. Sen gick vi där. Vi blev jagade av motorsågar och zoombies och liknande. Tills vi slutligen kommer in i kapellet. Där sitter "Gud" och tar emot våra lappar. Gud säger "det här ser ju inte så bra ut" (RÄDSLA) Satan kommer in (RÄDSLA) Satan säger "dom är miiiiiiiinaaaaaa. MOHAHAHAHAHAHAHAHA" (RÄDSLA) Jesus kommer inspringande (?) Jesus ropar "Far,far, jag dog för dem! Låt dem gå" (LÄTTNAD) Satan faller ner på marken, han skriker och vrider sig i smärta (EXTREM LÄTTNAD).
Jag vet inte vad jag försöker illustrera, troligtvis att ALLA svarade Ja på samtliga frågor. (Varje Ja-svar var en synd). Vi var ca 80 lägerdeltagare som gick den där vandringen, alla hade brutit samtliga budord. Innebär det att ingen av oss kommer till himlen? Jesus kom fortfarande till jorden för syndarnas skull. Och om du inte är fri från synd så har du inte heller rätten att döma andra. Jesus har ensamrätt på det, för att han aldrig syndade.
Okej. Wero förklarar.
Upptäckte precis att jag har fått en kommentar på ett inlägg från jag-vet-inte-när.
I alla fall. Zandra skrev att för att vara kristen så lever jag ett väldigt syndigt liv, och att man inte kan leva så och tro att allt man gör är förlåtet på söndagen. (sammanfattat i alla fall, hoppas det var okej).
Nej, jag är fullt medveten om att jag gör fel. Jag är också medveten om att det inte är bra. Men först och främst så skulle jag vilja veta vad det är du anser att jag gör fel. Jag är grymt fördomsfull när det gäller människor som dig, människor som klagar på andra för att de syndar. Sånna människor får mig att tänka på faiséerna i Bibeln.
Jag vet att jag bryter mot alla 10 av budorden, jag vet också att jag blir förlåten. Jesus dog på korset för mina synder. Jag är kristen alla veckans dagar. Jag jobbar på att sluta med mina synder. Men precis som Jesus sa till männen som skulle stena kvinnan som hade begått äktenskapsbrott "Den som är fri från synd skall kasta den första stenen" (joh 8:3ff). Så vet jag att även om du klagar på mig så är du inte heller fri från synd. Men jag klagar inte på dig.
Jag har ett par förebilder när det kommer till min tro (om man bortser från Jesus som är ganska självklar när det kommer till förebilder) och de syndade/syndar båda två.
Moder Theresa - när det kommer till att vara osjälvisk och att faktiskt göra precis vad Bibeln säger (lämna allt vi har för att hjälpa andra) så finns det ingen som, enligt mig, har gjort det bättre.
Shane Claiborne - mannen som fick mig att tänka om. Han är en av de få människorna som jag har träffat som faktiskt har gjort vad man ska göra, lämnat allt, för att hjälpa människor - dessutom är han ärlig nog för att han ska kunna erkänna att han inte är något helgon som aldrig har syndat.
Jag vet inte riktigt vad jag försöker säga. Att jag inte syndar mer än de flesta andra tror jag. Skillnaden mellan mig och de flesta andra kristna jag känner i alla fall är nog att jag har valt att erkänna mina synder inte bara för Gud utan också delvis för mina läsare här, dels för att det ger mig en viss medvetenhet i och med att jag faktiskt kan se vad jag har skrivit och inse att "nej, jag har inte gjort något åt det" men även att jag hela tiden är medveten om att folk vet vad jag gör för fel, och min förhoppning är att de som läser min blogg och faktiskt tror på Gud ska veta att de inte är de enda i världen som syndar.
Hoppas du läser det här och så hoppas jag att det var svar på det du skrev, du får gärna kommentera igen.
Och du, Jesus kom till jorden för att rädda syndarna, inte de rättfärdiga.
Glöm inte att Gud älskar er.
I alla fall. Zandra skrev att för att vara kristen så lever jag ett väldigt syndigt liv, och att man inte kan leva så och tro att allt man gör är förlåtet på söndagen. (sammanfattat i alla fall, hoppas det var okej).
Nej, jag är fullt medveten om att jag gör fel. Jag är också medveten om att det inte är bra. Men först och främst så skulle jag vilja veta vad det är du anser att jag gör fel. Jag är grymt fördomsfull när det gäller människor som dig, människor som klagar på andra för att de syndar. Sånna människor får mig att tänka på faiséerna i Bibeln.
Jag vet att jag bryter mot alla 10 av budorden, jag vet också att jag blir förlåten. Jesus dog på korset för mina synder. Jag är kristen alla veckans dagar. Jag jobbar på att sluta med mina synder. Men precis som Jesus sa till männen som skulle stena kvinnan som hade begått äktenskapsbrott "Den som är fri från synd skall kasta den första stenen" (joh 8:3ff). Så vet jag att även om du klagar på mig så är du inte heller fri från synd. Men jag klagar inte på dig.
Jag har ett par förebilder när det kommer till min tro (om man bortser från Jesus som är ganska självklar när det kommer till förebilder) och de syndade/syndar båda två.
Moder Theresa - när det kommer till att vara osjälvisk och att faktiskt göra precis vad Bibeln säger (lämna allt vi har för att hjälpa andra) så finns det ingen som, enligt mig, har gjort det bättre.
Shane Claiborne - mannen som fick mig att tänka om. Han är en av de få människorna som jag har träffat som faktiskt har gjort vad man ska göra, lämnat allt, för att hjälpa människor - dessutom är han ärlig nog för att han ska kunna erkänna att han inte är något helgon som aldrig har syndat.
Jag vet inte riktigt vad jag försöker säga. Att jag inte syndar mer än de flesta andra tror jag. Skillnaden mellan mig och de flesta andra kristna jag känner i alla fall är nog att jag har valt att erkänna mina synder inte bara för Gud utan också delvis för mina läsare här, dels för att det ger mig en viss medvetenhet i och med att jag faktiskt kan se vad jag har skrivit och inse att "nej, jag har inte gjort något åt det" men även att jag hela tiden är medveten om att folk vet vad jag gör för fel, och min förhoppning är att de som läser min blogg och faktiskt tror på Gud ska veta att de inte är de enda i världen som syndar.
Hoppas du läser det här och så hoppas jag att det var svar på det du skrev, du får gärna kommentera igen.
Och du, Jesus kom till jorden för att rädda syndarna, inte de rättfärdiga.
Glöm inte att Gud älskar er.
Nej, Gud överger inte.
De senaste veckorna har folk ägnat sig åt att berätta för mig att Gud älskar mig. Senaste sms:et jag fick av Petrus (det innan det som kom i lördags) så stod det att Jesus älskar mig. I förra veckan så sa Tomas till mig att Gud visst älskar mig. När jag låg och grät i Mikkos säng så sa han helt randomly att Gud älskar mig. Milja kommenterade att Gud älskar mig igår.
Ni fattar poängen.
Och ja, jag är ganska medveten om att Gud inte har lämnat mig, jag är medveten om att han älskar mig. Men jag anser faktiskt att när jag känner mig övergiven så har jag precis lika mycket rätt som Jesus hade på korset att fråga varför Gud har övergivit mig. (Matteus 27:46 om ni undrar vart i hela friden Jesus undrade varför Gud hade övergivit honom).
Jag tänkte ge lite praktiska tips till vad i hela friden man ska göra när Gud känns långt borta och allt bara är jobbigt.
Så här kommer en lista på vad jag brukar göra när Gud känns långt borta.
- Be. Det kommer alltid att fungera att be. Att skälla på Gud, att fråga varför han gör som han gör, att faktiskt ifrågasätta hans kärlek fungerar oftast bättre än att ifrågasätta hans existens (i alla fall om man frågar mig) Jag brukar be något i stil med "Gud, om du ska överge mig så får du för helvete ta och ge mig en vettig andledning till varför. Du ska älska mig, det är meningen att du ska ta hand om mig. Du ska ha räknat hårstråna på mitt huvud. Det gör man inte på avstånd. Kom hit och ta hand om mig." (Märks det att jag brukar vara arg på Gud?)
- Prata med någon. Jag tror, eller hoppas i alla fall, att du har någon att prata med om din tro. Har du inte det så är du välkommen att höra av dig till mig och jag ska svara på dina frågor så gott jag kan. I alla fall. Bara att prata om det faktum att Gud känns avlägsen är bra, du får ventilera dina tankar och du får garanterat konkreta svar (jag vet också att Gud alltid svarar, men ibland är han svårtolkad, och om så skulle vara fallet så kan man alltid diskutera vad Gud har sagt och för hoppningsvis komma fram till något).
- Ge upp en kort sekund. Funkar det med vänner funkar det med Gud. Gud är våran vän, right? Att säga till Gud att "nej, jag tycker inte om att du har gjort så här mot mig, vi tar en paus och så kommer jag tillbaka när jag tycker att det känns bättre". Vem har inte tagit en paus med en vän (okej, man kallar det inte paus, man bara slutar umgås för att man har bråkat). I alla fall jag tänker lägga till en liten varning på den här. Det är inte meningen att ni ska göra det här först. Att lämna Gud är inte bra på något sätt. Men att ta en paus ett par dagar och vara för sig själv är alltid bra. Det brukar hjälpa mig att komma närmare Gud.
Jag tycker att det får räcka. Men testa i den ordningen, vanligtvis räcker det med första punkten.
Avslutningsvis tänkte jag skriva med några ord som har hjälpt mig väldigt mycket under våren.
"Gud har inte övergivit dig. Han står och gömmer sig bakom den där röda gardinen du har snett bakom dig till höger - titta noggrant så ser du hans gula skor..."
- Tomas
- Tomas
Videon jag inte hittade.
Mikko hittade videon åt mig, så nu får ni den, lite sent kanske, men bättre sent än aldrig..
Jesus - Förnekelse och förlåtelse.
Vi kan börja det här inlägget med en liten info-grej. Jag skapar nu inte bara en utan två nya kategorier. Bön och Wero berättar om sin tro. Den först nämnda kommer inehålla böner (det kunde ni inte ha trott va?) och den andra kommer innehålla allt jag nu skriver om min tro, alla inlägg om Jesus, Gud och allt annat som handlar om tro helt enkelt. Det inlägg ni läser just nu kommer hamna i just den kategorin.
Till själva ämnet så att säga.
Jesus - föraktad och pinad
De senaste dagarna har jag följt en tråd i forumet på helgon, tråden handlar om hurvida Jesu lärjungar var lögnare (eller den handlade om det en gång i tiden i alla fall). Tomas är med och skriver i tråden och jag läste ett inlägg som han har skrivit för en liten stund sen, och det gav mig massor av inspiration till att skriva det här inlägget. Jag kommer nu citera Tomas inlägg:
"föraktad av alla
av alla tusentals beundrare han hade medan han predikade, hur många stod upp för honom när han vandrade mot golgata? inte ens petrus, en av hans allra närmaste vänner som dessutom bara några timmar tidigare lovat att följa jesus "till och med i döden", stod upp för honom."
Plötsligt insåg jag att jag ofta, framför allt när jag har varit på läger/festival/whatever och kommit in i någon form av läger-kristenhet (som jag pratade om någon gång i våras) och allt är allmänt halleluja. I alla fall, då tenderar jag ofta att säga till Jesus att jag alltid kommer följa honom. Oavsett vad som händer. Men det Tomas skrev i sitt inlägg fick mig att tänka lite. Skulle jag verkligen följa Jesus om någon stog med en pistol i pannan på mig och frågade om jag trodde på Gud. (Det är ganska självklart att man i en sådan situation skulle få en kula i skallen om man svarade ja, ifall att ni inte fattade det) Skulle jag verkligen säga ja? Jag tror faktiskt inte det... Kalla det att jag har en svag tro, det skulle jag nog göra om det var någon annan som sa det. Men så fort personen med pistolen gått därifrån så skulle jag troligtvis falla ner på knä och be Jesus om förlåtelse. För, precis som Tomas skrev senare i inlägget:
"pinad av gud
jag är rätt övertygad om att det inte direkt är mysigt att plötsligt få hela världens synd kastad över sina skuldror. "
Jesus tog alltså alla världens synder på sina axlar när han dog på korset. Det lär ha blivit ganska tungt... Det finns en youtube video som illustrerar det där grymt bra, men jag hittar den inte just nu tyvärr. Men i alla fall. Jag skulle definitivt räkna det som en synd att jag förnekar Jesus när jag som mest borde bekänna honom. Men halva poängen med Jesus är att han dog på korset för våra synder. Han lär få spendera en ganska lång tid i helvetet, men vad spelar det för roll? Han gjorde det för oss. Av kärlek. Jesus kunde ha kallat på en hög änglar som visst hade räddat honom, men då hade vi dött istället. Det är vad jag skulle kalla att offra sig för laget.
Förnekelse - förlåtelse
Vi kan förneka, smutskasta, håna göra vad vi vill. Jesus kommer ändå alltid att förlåta oss. Sen att vi kanske i alla fall behöver försöka förbättra våra misstag, men Jesus förlåter oss, av kärlek.
Jag failar att få fram min poäng igen tror jag, men ja, vi kan ju alltid hoppas att det ger er något..
