Jag och Gud - 2008
Nu har jag gjort en resumé över folk som betydde något för mig, eller, jag vet inte hur mycket resumé det blev, men det blev en förklaring i alla fall. Tänkte skriva en lite ordentligare resumé av mitt 2008 tillsammans med Gud.
Året började ganska bra. Jag och Gud var ganska nära. Det var på den tiden jag kände mig nära allt och alla och ingen var sådär jobbigt långt bort. Jag kunde fortfarande vara mig själv i kyrkan, vilket stärkte mig.
Våren gick också ganska bra, även om jag kände på mig att något skulle gå väldigt fel snart.
Det var i början av sommaren som allt verkligen blev konstigt. Jag gjorde en rad misstag, jag litade på folk, gjorde vad som kändes bäst för stunden utan att tänka efter osv. Och allt bara rasade. Nu snor jag Tomas ord om något helt annat, men det var verkligen precis vad som hände. Jag satte mig på en bänk och förbannade Gud för att han inte kunde hålla oss ifrån varandra. Jag var ganska arg på Gud, även om jag försökte dölja det utåt. Jag grät när jag bad på kvällarna, jag bad Gud rädda mig från mina misstag. Jag bad honom att förlåta mig. Men det bara dog. Allt verkligen bara dog. I think I gave up on God.
Slutet av sommaren blev om möjligt värre. Jag hade sett fram emot sommaren 2008 för att jag skulle göra roliga saker. Men allt blev bara fel. Gud var två autobahns bort, ibland trodde jag att vi hade alperna emellan oss också. Det kändes lite som att han blev kvar i Italien när jag flög därifrån. Jag grät ganska mycket. Men jag gjorde också framsteg, mitt i all desperation så gav jag upp lite till. Om Gud inte hörde mina böner skulle jag allt se till att någon annan gjorde det. Jag bad högt. Okej, jag viskade rakt in i Tomas jacka, samtidigt som det spöregnade runt oss. Men jag gjorde det. Jag bad högt och oavsett om Tomas hörde (vilket han brukar hävda att han inte gjorde) så kändes det som att någon i alla fall hörde. I don't know, maybe God is in the rain.
Den tidiga hösten gav mig absolut ingenting av värde när det kommer till Gud. Jag kunde inte vara i kyrkan. Jag kunde helt plötsligt inte vara hemma. Jag hade ingenstans att ta vägen och Gud var inte där. Vart vänder man sig då? Jo, till han den där, den där saken som alltid finns där och frågar hur man mår, han den där pojkvännen. Vi bad högt tillsammans. Och tro det eller ej, men det hjälpte faktiskt. Gud kändes lite närmare. Och nu såhär på efterhand så tror jag faktiskt att han är på väg tillbaka och jag tror att 2009 kommer bli ett bra år :)
Året började ganska bra. Jag och Gud var ganska nära. Det var på den tiden jag kände mig nära allt och alla och ingen var sådär jobbigt långt bort. Jag kunde fortfarande vara mig själv i kyrkan, vilket stärkte mig.
Våren gick också ganska bra, även om jag kände på mig att något skulle gå väldigt fel snart.
Det var i början av sommaren som allt verkligen blev konstigt. Jag gjorde en rad misstag, jag litade på folk, gjorde vad som kändes bäst för stunden utan att tänka efter osv. Och allt bara rasade. Nu snor jag Tomas ord om något helt annat, men det var verkligen precis vad som hände. Jag satte mig på en bänk och förbannade Gud för att han inte kunde hålla oss ifrån varandra. Jag var ganska arg på Gud, även om jag försökte dölja det utåt. Jag grät när jag bad på kvällarna, jag bad Gud rädda mig från mina misstag. Jag bad honom att förlåta mig. Men det bara dog. Allt verkligen bara dog. I think I gave up on God.
Slutet av sommaren blev om möjligt värre. Jag hade sett fram emot sommaren 2008 för att jag skulle göra roliga saker. Men allt blev bara fel. Gud var två autobahns bort, ibland trodde jag att vi hade alperna emellan oss också. Det kändes lite som att han blev kvar i Italien när jag flög därifrån. Jag grät ganska mycket. Men jag gjorde också framsteg, mitt i all desperation så gav jag upp lite till. Om Gud inte hörde mina böner skulle jag allt se till att någon annan gjorde det. Jag bad högt. Okej, jag viskade rakt in i Tomas jacka, samtidigt som det spöregnade runt oss. Men jag gjorde det. Jag bad högt och oavsett om Tomas hörde (vilket han brukar hävda att han inte gjorde) så kändes det som att någon i alla fall hörde. I don't know, maybe God is in the rain.
Den tidiga hösten gav mig absolut ingenting av värde när det kommer till Gud. Jag kunde inte vara i kyrkan. Jag kunde helt plötsligt inte vara hemma. Jag hade ingenstans att ta vägen och Gud var inte där. Vart vänder man sig då? Jo, till han den där, den där saken som alltid finns där och frågar hur man mår, han den där pojkvännen. Vi bad högt tillsammans. Och tro det eller ej, men det hjälpte faktiskt. Gud kändes lite närmare. Och nu såhär på efterhand så tror jag faktiskt att han är på väg tillbaka och jag tror att 2009 kommer bli ett bra år :)
Kärleken och nådens Gud.
Milja skrev en kommentar till vad jag skrev i min bön igår. Det fick mig att tänka lite.
Jag tänker härmed göra ett väldigt skumt erkännande. Det är nästan lika pinsamt som det faktum att jag när jag var liten trodde att jag skulle bli kille, men inte riktigt. I alla fall. När jag står i badrummet och tittar mig själv i spegeln så brukar jag prata med mig själv, gärna på engelska och gärna om Gud. Inte med Gud, utan om Gud.
I alla fall, ett vanligt samtalsämne mellan mig och min spegel (okej, det brukar vara mer monolog än samtal) brukar vara nåden. Senast igår vid 22 tiden var jag och borstade tänderna och sa till mig själv (eller spegeln) "Yeah, there really are grace.. right?" (här inväntades ett fånigt svar av spegeln som naturligtvis inte kom..) "You see, I believe in a God of grace and love" (sen följde en diskussion med mig själv om huruvida det egentligen borde vara love and grace eller tvärtom..)
Poängen var i alla fall att jag tror på en Gud av nåd och kärlek. (I och för sig så brukar kärlek medföra nåd) Det innebär att han förlåter mig vad jag än gör för misstag. That's the good news. Problemet är bara att om det inte hade varit så, om Gud inte hade funnits och om han inte hade varit fylld av kärlek och nåd (haha, såg ni att jag bytte håll nu?) så hade det varit helt meningslöst. Jag hade haft NADA att leva för. Ingenting verkligen. Och det hade varit ganska fail.
Vad jag vill få fram är att det egentligen inte är så hemskt som jag tror. Jag vill bara slippa ångesten över att jag gjorde fel. Men det handlar nog mest om att jag måste förlåta mig själv för att jag gjorde fel, för att jag är människa. För det är inte mer än så, jag är människa och vi gör fel.
Men ja, det är frustrerande att hela tiden behöva stå ut med tanken på att om vi har tur så är det värt det, men vi kan aldrig veta säkert. Det är nu jag önskar att jag kunde dra tillbaka till ukraina, där det faktiskt var värt det, även om man låg och spydde i sin sovsäck. För kärleken var mycket påtagligare där än här. Allt var så mycket verkligare.
Jag tänker härmed göra ett väldigt skumt erkännande. Det är nästan lika pinsamt som det faktum att jag när jag var liten trodde att jag skulle bli kille, men inte riktigt. I alla fall. När jag står i badrummet och tittar mig själv i spegeln så brukar jag prata med mig själv, gärna på engelska och gärna om Gud. Inte med Gud, utan om Gud.
I alla fall, ett vanligt samtalsämne mellan mig och min spegel (okej, det brukar vara mer monolog än samtal) brukar vara nåden. Senast igår vid 22 tiden var jag och borstade tänderna och sa till mig själv (eller spegeln) "Yeah, there really are grace.. right?" (här inväntades ett fånigt svar av spegeln som naturligtvis inte kom..) "You see, I believe in a God of grace and love" (sen följde en diskussion med mig själv om huruvida det egentligen borde vara love and grace eller tvärtom..)
Poängen var i alla fall att jag tror på en Gud av nåd och kärlek. (I och för sig så brukar kärlek medföra nåd) Det innebär att han förlåter mig vad jag än gör för misstag. That's the good news. Problemet är bara att om det inte hade varit så, om Gud inte hade funnits och om han inte hade varit fylld av kärlek och nåd (haha, såg ni att jag bytte håll nu?) så hade det varit helt meningslöst. Jag hade haft NADA att leva för. Ingenting verkligen. Och det hade varit ganska fail.
Vad jag vill få fram är att det egentligen inte är så hemskt som jag tror. Jag vill bara slippa ångesten över att jag gjorde fel. Men det handlar nog mest om att jag måste förlåta mig själv för att jag gjorde fel, för att jag är människa. För det är inte mer än så, jag är människa och vi gör fel.
Men ja, det är frustrerande att hela tiden behöva stå ut med tanken på att om vi har tur så är det värt det, men vi kan aldrig veta säkert. Det är nu jag önskar att jag kunde dra tillbaka till ukraina, där det faktiskt var värt det, även om man låg och spydde i sin sovsäck. För kärleken var mycket påtagligare där än här. Allt var så mycket verkligare.
alkohol, sex, svordomar. Vad tycker gud?
Rubriken kommer ifrån en kommentar jag fick av en anonym kommentatör.. (haha kommentatör xD)
Först och främst - alkohol? Jag dricker inte alkohol. What so ever. Jag skrev om alkoholfritt jordgubbsvin. Jag är livrädd för alkohol. På fullt allvar, det finns ingenting som jag är så rädd för som alkohol och hur det påverkar människor. Jag tror inte att Gud har någonting emot alkohol, men jag har någonting emot alkohol.
Sex - Jag tror egentligen inte på sex före äktenskapet, men som jag vet att jag har skrvit tidigare så är frågan vart äktenskapet börjar. Jag tror att det är helt okej att ha sex innan man har gift sig, förutsatt att man håller sig till en person. När man har sex blir man en, precis som man blir i äktenskapet. Och att slita sönder någonting som Gud har förenat är ganska dumt, det gör ganska ont och är ganska korkat faktiskt. Därför är det ingenting jag rekomenderar. Jag mår fortfarande dåligt över vad jag har gjort innan jag träffade Mikko, jag kommer nog alltid må dåligt över det också.
Svordomar - Jag vet att jag svär, jag vet också att Gud inte tycker om det. Det här har också varit uppe i bloggen tidigare... Jag jobbar på det. Och i dagsläget är det ett av mina största problem med Gud. För att jag vet att jag måste göra någonting åt det. Jag tror att svordomar egentligen bryter ner människor jag vet att det bryter ner mig. Ändå svär jag. Det handlar nog om vanor, frestelser och att vi är människor. Framförallt det där sista. Att vi är människor. Det är ganska viktigt, om vi inte hade varit människor hade vi inte syndat. Då hade allting varit fine. Men nu är vi människor, vi är syndare, och vi måste arbeta mot synden.
We're not perfect, please don't blame us for not being perfect?
Jag måste be >.<
Återkommer strax
Först och främst - alkohol? Jag dricker inte alkohol. What so ever. Jag skrev om alkoholfritt jordgubbsvin. Jag är livrädd för alkohol. På fullt allvar, det finns ingenting som jag är så rädd för som alkohol och hur det påverkar människor. Jag tror inte att Gud har någonting emot alkohol, men jag har någonting emot alkohol.
Sex - Jag tror egentligen inte på sex före äktenskapet, men som jag vet att jag har skrvit tidigare så är frågan vart äktenskapet börjar. Jag tror att det är helt okej att ha sex innan man har gift sig, förutsatt att man håller sig till en person. När man har sex blir man en, precis som man blir i äktenskapet. Och att slita sönder någonting som Gud har förenat är ganska dumt, det gör ganska ont och är ganska korkat faktiskt. Därför är det ingenting jag rekomenderar. Jag mår fortfarande dåligt över vad jag har gjort innan jag träffade Mikko, jag kommer nog alltid må dåligt över det också.
Svordomar - Jag vet att jag svär, jag vet också att Gud inte tycker om det. Det här har också varit uppe i bloggen tidigare... Jag jobbar på det. Och i dagsläget är det ett av mina största problem med Gud. För att jag vet att jag måste göra någonting åt det. Jag tror att svordomar egentligen bryter ner människor jag vet att det bryter ner mig. Ändå svär jag. Det handlar nog om vanor, frestelser och att vi är människor. Framförallt det där sista. Att vi är människor. Det är ganska viktigt, om vi inte hade varit människor hade vi inte syndat. Då hade allting varit fine. Men nu är vi människor, vi är syndare, och vi måste arbeta mot synden.
We're not perfect, please don't blame us for not being perfect?
Jag måste be >.<
Återkommer strax
Hur mycket makt har Gud egentligen?
Jag har saknat inläggen med ett verkligt innehåll, så jag tänkte försöka dra igång med sånt igen..
Media, politiker, multinationella företag etc. Alla har gott om makt. Men över dem sitter Gud. Det är lätt att glömma bort. Många verkar ha gjort det. Men jag antar att det är det som är sekularisering. Att människor kommer bort från Gud och på något sätt glömmer bort honom. Det är tragiskt. Väldigt tragiskt. Vi glömmer bort vår herre och skapare. Vi glömmer bort han som skapade jorden och månen, han som lät solen lysa över oss och han som lät våra ögon se dagens ljus.
Okej, jag kan fortsätta utläggningen om vem Gud är i en evighet. Men jag ser ingen mening med det. Men å andra sidan ser jag en mening med att diskutera hur mycket makt Gud egentligen har över oss människor. Nu kommer alla som inte tror på Gud säga "ingen alls, för OM han finns så gav han oss fri vilja". Men jag menar, är det verkligen sant. Jag är övertygad om att Gud finns och att han gav oss fri vilja, men det där första. Det där om att Gud inte kan påverka oss. Är det verkligen sant? Om man som troende kristen faktiskt lyssnar på Gud så påverkas man. Och i vardagen tror jag att alla påverkas. Vi har ju fortfarande någon form av moral som säger till oss att "nej, du borde kanske inte göra det där". Jag tror att det är Gud. Jag tror faktiskt det. Hur hemskt ni än tycker att det låter så tror jag att Gud är med oss varje dag och påverkar våra val. Därför tror jag också att Gud har makt över människor. Massor av makt. Vilket i slutändan gör att han kan påverka mycket mer än vad vi tror från första början.
Media, politiker, multinationella företag etc. Alla har gott om makt. Men över dem sitter Gud. Det är lätt att glömma bort. Många verkar ha gjort det. Men jag antar att det är det som är sekularisering. Att människor kommer bort från Gud och på något sätt glömmer bort honom. Det är tragiskt. Väldigt tragiskt. Vi glömmer bort vår herre och skapare. Vi glömmer bort han som skapade jorden och månen, han som lät solen lysa över oss och han som lät våra ögon se dagens ljus.
Okej, jag kan fortsätta utläggningen om vem Gud är i en evighet. Men jag ser ingen mening med det. Men å andra sidan ser jag en mening med att diskutera hur mycket makt Gud egentligen har över oss människor. Nu kommer alla som inte tror på Gud säga "ingen alls, för OM han finns så gav han oss fri vilja". Men jag menar, är det verkligen sant. Jag är övertygad om att Gud finns och att han gav oss fri vilja, men det där första. Det där om att Gud inte kan påverka oss. Är det verkligen sant? Om man som troende kristen faktiskt lyssnar på Gud så påverkas man. Och i vardagen tror jag att alla påverkas. Vi har ju fortfarande någon form av moral som säger till oss att "nej, du borde kanske inte göra det där". Jag tror att det är Gud. Jag tror faktiskt det. Hur hemskt ni än tycker att det låter så tror jag att Gud är med oss varje dag och påverkar våra val. Därför tror jag också att Gud har makt över människor. Massor av makt. Vilket i slutändan gör att han kan påverka mycket mer än vad vi tror från första början.
Vad hände egentligen med min tro?
Jag är en väldigt osäker person. Jag hoppas och tror på en sak, gärna konstant, under en period, sen försvinner det. Det liksom bleknar bort. Just nu är det vad som händer med min tro. Och min tro är en väldigt stor del av mitt liv.
Jag har inte ens märkt det. Anledningen till att jag märkte det var för att jag pratade med Tomas igår. Tomas bad mig be för något (vad är irrellevant) och jag svarade "jag ber inte längre, jo, jag ber med Mikko ibland, men inte annars..". Tomas frågade om jag pratade med en vägg igen. Och nej, det är inte så. Men sen när jag försökte beskriva det så tror jag att det lät så i alla fall. Vissa kanske klarar av sånt, men jag gör verkligen inte det. Jag måste få ett svar. Jag måste framförallt veta att någon lyssnar, vilket jag inte vet just nu.. Det känns väldigt konstigt att be då. Det känns väldigt konstgjort på något sätt.. Som att försöka prata med en människa som vänder en ryggen och istället för att prata tillbaka ignorerar en. Det är klart att det gör ont.
I alla fall, när jag hade gjort den här upptäckten igår när jag pratade med Tomas så pratade vi en stund till, sen la vi på (klockan var väl typ 2 så det var nog ganska lämpligt..) och sen gjorde jag någonting jag inte gjort på väldigt länge. Jag satte mig på knä nedanför min säng. Sen bad jag. Jag bad ganska länge. En timme skulle jag tro. Jag somnade runt 3. Jag låg på golvet när jag vaknade vid 5, sen la jag mig i sängen. Att somna när jag ber gör mig alltid lugn. Det gör mig trygg.
I alla fall. Vad var det då jag bad för? Jag bad för en bättre relation med Gud och jag bad om förlåtelse för alla mina misstag. De jag gjorde igår, i förrgår och dagen innan det. De jag skulle göra idag och imorgon. Jag tackade för alla de människor Gud tar hand om. Alla de människor han räddar varje dag. Från att bli överkörda och från att hoppa från broar. Från att dö av ensamhet och sorg. Gud är god, men ibland känns han så långt borta.
Egentligen vet jag inte vad jag ska säga, eller kanske gör jag det. Kanske vill jag säga att jag är på väg åt rätt håll, efter många om och men. Jag tror att det är så, att jag var på väg åt fel håll, men att jag vände om inatt. Jag hoppas det i alla fall.
Jag har inte ens märkt det. Anledningen till att jag märkte det var för att jag pratade med Tomas igår. Tomas bad mig be för något (vad är irrellevant) och jag svarade "jag ber inte längre, jo, jag ber med Mikko ibland, men inte annars..". Tomas frågade om jag pratade med en vägg igen. Och nej, det är inte så. Men sen när jag försökte beskriva det så tror jag att det lät så i alla fall. Vissa kanske klarar av sånt, men jag gör verkligen inte det. Jag måste få ett svar. Jag måste framförallt veta att någon lyssnar, vilket jag inte vet just nu.. Det känns väldigt konstigt att be då. Det känns väldigt konstgjort på något sätt.. Som att försöka prata med en människa som vänder en ryggen och istället för att prata tillbaka ignorerar en. Det är klart att det gör ont.
I alla fall, när jag hade gjort den här upptäckten igår när jag pratade med Tomas så pratade vi en stund till, sen la vi på (klockan var väl typ 2 så det var nog ganska lämpligt..) och sen gjorde jag någonting jag inte gjort på väldigt länge. Jag satte mig på knä nedanför min säng. Sen bad jag. Jag bad ganska länge. En timme skulle jag tro. Jag somnade runt 3. Jag låg på golvet när jag vaknade vid 5, sen la jag mig i sängen. Att somna när jag ber gör mig alltid lugn. Det gör mig trygg.
I alla fall. Vad var det då jag bad för? Jag bad för en bättre relation med Gud och jag bad om förlåtelse för alla mina misstag. De jag gjorde igår, i förrgår och dagen innan det. De jag skulle göra idag och imorgon. Jag tackade för alla de människor Gud tar hand om. Alla de människor han räddar varje dag. Från att bli överkörda och från att hoppa från broar. Från att dö av ensamhet och sorg. Gud är god, men ibland känns han så långt borta.
Egentligen vet jag inte vad jag ska säga, eller kanske gör jag det. Kanske vill jag säga att jag är på väg åt rätt håll, efter många om och men. Jag tror att det är så, att jag var på väg åt fel håll, men att jag vände om inatt. Jag hoppas det i alla fall.
Ett sånt dära seriöst inlägg dåva...
Tänkte att nu när vi har jullov och allt så ska jag försöka faktiskt få något vettigt gjort. Först och främst ska jag ta tag i det där med kyrkan. Det där som har legat och gnagt i bakhuvudet hela hösten. Du måste till kyrkan Weronica. Det har varit mer som ett krav än som något jag vill. Det är nog därför jag har låtit bli. Jag har inte kännt mig så välkommen längre, och så har man inte fått vara sig själv på fredagarna. Och det har varit så annorlunda alltihopa. Visst, förändring är bra, men jag var inte redo..
I alla fall. Under jullovet SKA jag hinna med följande:
- Läsa ut When God Doesn't make sense av Dr. James Dobson. Anledningen till att jag inte har läst den är för att jag blir så anti en bok så fort det är en doktor i någonting som har skrivit den. Jag pallar inte att läsa en bok som går ut på att han säger att "Såhär är det, det vet jag" Och de har en tendens att vara sånna, de där doktorerna. När det dessutom på baksidan står "This book deals unflinchingly with life's most troubling question - the awesome "Why?" Draving on his long experience as a Christian psychologist and family counselor, Dr. Dobson brings hope to those who have almost given up."
- Be mer, framförallt mer spontant. Visst, det är inget tvång att be konstant bara för att man är kristen. Men jag behöver det. Jag behöver kunna tacka Gud när han hjälper mig, jag behöver lite spontant kunna be om hjälp. Men som det är nu så kan jag inte det. Så jag ska träna på lovet. Visst ibland går det jättebra. Som på matteprovet när jag bad Gud att hjälpa mig med sista frågan (som jag för övrigt inte tror att han ville att jag skulle klara.. Jag tror att det var meningen att jag skulle misslyckas lite med provet)
Sen vill jag gärna göra lite andra saker också. För att jag behöver förbättra min relation med Gud. Just nu är det liksom typ en autobahn mellan oss, and it's kinda hard to hear what he's saying with all the cars going by...
Bön - att be tillsammans.
Jag tror att det är ganska viktigt att man i ett förhållande ber tillsammans (förutsatt att båda parterna är kristna eller muslimer eller whatever) för att man dels visar delar av sitt inre som man kanske inte tänker på annars, för att man visar tillit och man lär sig något om varandra.
I alla fall. Jag och Mikko har inte bett tillsammans förut, eller vi har bett tillsammans, men vi har bett tyst båda två, och visst, det är inget fel på det, men något fattades för oss... Men vi pratade om det för ett tag sen. Sen var det inte mer med det. Men sen i lördags så frågade jag om inte vi kunde be tillsammans och det gjorde vi. Tyst till en början. Innan han tog mod till sig och bad högt. Jag tog över, sen. (Ja, jag skrev det där bara för att jag inte vill verka sämre än honom ;))
I alla fall. Det kändes bra, det var en lättnad för oss. Det är bra.
Nu vet jag inte vilken kategori jag ska lägga det i... Överlever ni?
I found him - hide and seek is over.
Jag tror att jag, äntligen, hittade Gud för ett par veckor sedan. Jag tror att det blev vändningen. Det var det som gjorde att jag orkade fortsätta. Annars hade jag lagt mig ner och gett upp. På riktigt. Jag menar, Gud är en stor del av mitt liv, en viktig del framförallt. Och sen blev jag bara ensam.
Egentligen tror jag att det började på konfa-helgen jag och Milja var på. När vi satt på en av "lektionerna" och bad en kort bön och jag bara kände mig tom. Jag blev sjukt rädd, och gjorde vad jag ansåg att jag kunde. Jag sms:ade Tomas. Tomas är en bra människa som har svar på de flesta av mina konstiga frågor.
Jag skrev: "Eli, Eli, lema sabachtani?"
Tomas skrev: "Gud har inte övergivit dig, han står bakom den röda gardinen du har snett bakom dig till höger. Om du tittar noga kan du se hans gula skor."
Jag tänkte på det där gång på gång, upprepade det i huvudet. Jag bad, jag grät, jag skrek. Men det hjälpte inte. När sånt händer mig blir jag oftast rädd. När Gud inte svarar tänker jag "Oh shit, nu har jag varit en dålig människa och därför har Gud övergivit mig" (egentligen vet jag att det verkligen inte är så.) När jag tror det vet jag inte heller vad jag ska göra, jag vill ju inte att alla ska få veta vilken dålig människa jag är, det skulle ju bli pinsamt, istället stänger jag in mig och säger ingenting om det, jag undviker gärna ämnen som min tro och försöker bara glömma bort det, medan jag hela tiden går och hoppas att Gud ska komma och säga förlåt för att han gick. Men det funkar inte så.
Det är så lätt att se det på efterhand. Men jag gick igenom en serie av svåra och jobbiga händelser från och med i våras tills för ett par veckor sedan och hade jag haft Gud med mig då, om jag hade känt hans närvaro, hade det inte alls slutat på samma sätt. Jag vet inte om det hade blivit bättre, jag tvivlar starkt på det eftersom jag är ganska övertygad om att Gud vet vad han sysslar med. Gud är sån, han har koll.
Men i alla fall. Gud stack i typ mars, lämnade mig ensam med mina problem, jag blev rädd och pratade inte med någon om det, förrens i september kanske, när min farfar dog. Jag blev arg. "Gud, varför skiter du i mig?". Jag insåg, när jag satt där med kniven i handen att jag behövde prata. Sagt och gjort. Jag stack till Mikko. För första gången i hela mitt liv så stack jag från allt hemskt. Det kändes bättre än någonting annat jag någonsin gjort. Jag var lycklig och glömde bort det, även om jag berättade för honom. Det spelade liksom ingen roll egentligen. Vi pratade inte mer om det sen. Det var slut där.
Men Gud var inte där i alla fall. På begravningen kände jag en antydan till närvaro, men mer än så var det inte. Sen för ett par veckor sen så låg jag och bad innan jag skulle sova, och plötsligt såg jag hur Gud hade hjälpt mig, med alla de små sakerna, alla sakerna man inte tänker på. Efter det så blev det bara bättre. Och jag är glad för det. För nu, tack vare det, så fanns det någon förutom Mikko som stöttade mig de här veckorna. Ni andra har också varit en helt underbar tillgång, men på ett helt annat sätt. Jag behövde någon att prata med, jag fick Gud.
Jesus som sexpartner.
"Om du skall välja en sexpartner, varför inte då välja jesus? Jesus är där för en både när man är ledsen, när man är glad och när man är kåt. Om jag skall vara ärlig så behöver man ingen mer kärlek än den som kommer från den enda personen i mitt liv. Om ni är som jag och har valt ett liv i kyskhet mot evig kärlek från jesus skriv i denna tråden!!"
Jag hittade det där på helgons sexforum. Jag tror att den där tråden kommer få ett ganska värdelöst innehåll, men å andra sidan så är jag helt övertygad om att delar av det är sant. Framförallt den delen som handlar om att Jesus ger oss den kärlek vi behöver. Och att han är med oss i allt vi gör. Sen tror inte jag att det innebär att vi alla ska leva i celibat. Jag menar, det innebär ju att mänskligheten skulle dö ut, fort. Och det tror inte jag att Gud vill, om han nu, mot förmodan, skulle vilja det, så tror jag definitivt inte att han skulle göra det på det sättet. Det finns, tro det eller ej, enklare sätt för en allsmäktig gud att förgöra sitt livsverk.
Aja, anyways. Vad tror ni? Är Jesus den enda älskare vi behöver? Han är inte den enda älskare jag behöver i alla fall...
Jag hittade det där på helgons sexforum. Jag tror att den där tråden kommer få ett ganska värdelöst innehåll, men å andra sidan så är jag helt övertygad om att delar av det är sant. Framförallt den delen som handlar om att Jesus ger oss den kärlek vi behöver. Och att han är med oss i allt vi gör. Sen tror inte jag att det innebär att vi alla ska leva i celibat. Jag menar, det innebär ju att mänskligheten skulle dö ut, fort. Och det tror inte jag att Gud vill, om han nu, mot förmodan, skulle vilja det, så tror jag definitivt inte att han skulle göra det på det sättet. Det finns, tro det eller ej, enklare sätt för en allsmäktig gud att förgöra sitt livsverk.
Aja, anyways. Vad tror ni? Är Jesus den enda älskare vi behöver? Han är inte den enda älskare jag behöver i alla fall...
Närmare och närmare.
Det känns som att jag och Gud är på väg åt rätt håll, som att vi båda går mot varandra, istället för att han följer efter mig och bevakar mig på avstånd medan jag försöker springa ifrån honom.
Jag har saknat det. Snart är vi på samma ända av världen i alla fall. Jag gillar det. Jag har saknat det. Jag behöver det.
Jag behöver dig Gud.
Jag har saknat det. Snart är vi på samma ända av världen i alla fall. Jag gillar det. Jag har saknat det. Jag behöver det.
Jag behöver dig Gud.
Jag tror jag fattar nu...
Jag tror jag börjar fatta vad Gud egentligen ville säga till mig. Jag tror att jag fattar att vad Gud ville säga var att jag behövde bryta mig loss från det jag satt fast i, för att en förändring skulle kunna ske. Jag har varit livrädd för vad han har försökt säga till mig, och det är det som har gjort att det har varit så svårt att höra. Men jag har liksom trott att han har försökt få mig att lämna både den ena och den andra personen som jag älskar. Vilket jag verkligen inte vill. Och då kändes det på sätt och vis lättare att lämna Gud. (Det här är min teori såhär på efterhand, jag har ingen aning om vad jag tänkte tidigare).
I alla fall. Sen igår så orkade jag verkligen inte. Jag blev så arg. På hur hon behandlar människor som hon påstår sig älska. I alla fall. Nu på efterhand så tror jag att det var det Gud försökte säga, att jag skulle försöka rensa upp all skit som ligger bakom mig men som jag har släpat med mig vidare in i livet, helt i onödan.
Någon sa en gång att man inte kan må bra om man har gamla saker som man mår dåligt över i det undermedvetna. Det är i alla fall vad jag tror hände mig. Allt känns mycket bättre nu och jag önskar bara att jag kunde säga det till henne. Men som sagt. Jag vill inte ge mig. Och det gör att jag är rädd istället. Och jag får upptagetton hos Gud som ber mig återkomma senare. Yay.
I alla fall. Sen igår så orkade jag verkligen inte. Jag blev så arg. På hur hon behandlar människor som hon påstår sig älska. I alla fall. Nu på efterhand så tror jag att det var det Gud försökte säga, att jag skulle försöka rensa upp all skit som ligger bakom mig men som jag har släpat med mig vidare in i livet, helt i onödan.
Någon sa en gång att man inte kan må bra om man har gamla saker som man mår dåligt över i det undermedvetna. Det är i alla fall vad jag tror hände mig. Allt känns mycket bättre nu och jag önskar bara att jag kunde säga det till henne. Men som sagt. Jag vill inte ge mig. Och det gör att jag är rädd istället. Och jag får upptagetton hos Gud som ber mig återkomma senare. Yay.
Att tolka Bibeln.
Jag tänker inte ge mig på att tolka Bibeln, för jag anser inte att jag har rätten att ens försöka. Vad jag tänkte försöka få fram istället är att alla människor som läser en vers i Bibeln kommer tolka den lite olika. Det innebär inte nödvändigtvis att alla tolkar den fel, även om jag kan garantera att ganska många människor kommer tolka den fel, ibland medvetet ibland omedvetet.
Jag är fullt medveten om att jag säkert också har tolkat något fel, men jag har aldrig upplevt att Gud har stått där och sagt "åh nej, så får du inte tolka det där. Det är fel!" Vilket jag är helt övertygad om att han hade gjort om det verkligen var allvarligt. Däremot så kan jag komma på ett par gånger när jag vet att jag på efterhand har kommit på att "nej, så skulle jag nog inte ha tänkt" efter att Gud har visat mig felet. Men då är frågan, varför sa inte Gud något från början?
Jag tror att det har att göra med hur vi upplever Gud, världen och de runt omkring oss. Om det hade skadat någon i vår omgivning hade nog Gud stoppat oss, eftersom det är människorna han älskar. Men om det inte skadar någon, utan kankse snarare bygger upp oss som människor så tror jag att Gud mycket väl kan låta oss lalla omkring med våra "vanföreställningar", "An if ye harm none, do what ye will".
Egentligen blev jag bara upprörd över ett forum-inlägg, jag ska lämna er ifred nu..
Återkommer när jag har något vettigt att skriva..
There's just that something.
Alltid. Alltid och åter alltid så finns det någonting som ligger och gnager i min hjärna. Det är alltid någonting som liksom ligger där och vill berätta något för mig, men det är som att jag inte fattar vad det är för något.
Nu de senaste veckorna (den senaste veckan snarare) så har jag börjat fundera på om det inte kan vara Gud som försöker säga något till mig. Men att det helt enkelt var för länge sedan jag pratade med Gud och inte till Gud att jag inte förstår vad det är han försöker säga. Det är som om jag har glömt bort hur Gud brukar låta, så nu blir det bara en massa ljud som jag inte förstår. Typ som om någon skulle börja prata säg, arabiska, med mig. Jag skulle inte fatta ett skit, och det är precis så det är just nu.
I alla fall så tror jag att Gud vill att jag ska lämna något bakom mig, men jag vet inte vad, och om det är det jag tror att det är så vet jag inte hur jag ska göra och hur det ska fungera. (Förlåt, jag vet att jag är hemlighetsfull, men jag vill inte att hela mitt liv ska hamna på internet.)
Aja, det verkar ju i alla fall som att Gud återigen har lyssnat på mig och i alla fall kommit så pass nära att jag kan urskilja att någon är där, även om jag inte ser att det är han. Framsteg är bra. Speciellt när de faktiskt är framsteg :)
Men nu ska jag i alla fall sova. Natti
Nu de senaste veckorna (den senaste veckan snarare) så har jag börjat fundera på om det inte kan vara Gud som försöker säga något till mig. Men att det helt enkelt var för länge sedan jag pratade med Gud och inte till Gud att jag inte förstår vad det är han försöker säga. Det är som om jag har glömt bort hur Gud brukar låta, så nu blir det bara en massa ljud som jag inte förstår. Typ som om någon skulle börja prata säg, arabiska, med mig. Jag skulle inte fatta ett skit, och det är precis så det är just nu.
I alla fall så tror jag att Gud vill att jag ska lämna något bakom mig, men jag vet inte vad, och om det är det jag tror att det är så vet jag inte hur jag ska göra och hur det ska fungera. (Förlåt, jag vet att jag är hemlighetsfull, men jag vill inte att hela mitt liv ska hamna på internet.)
Aja, det verkar ju i alla fall som att Gud återigen har lyssnat på mig och i alla fall kommit så pass nära att jag kan urskilja att någon är där, även om jag inte ser att det är han. Framsteg är bra. Speciellt när de faktiskt är framsteg :)
Men nu ska jag i alla fall sova. Natti
Nej, jag vet att Gud inte har lämnat mig.
För det första så måste jag påpeka att det här inte är ett inlägg som kommer efter att jag har fått något sjukt bönesvar efter bönen här nedan. Men tanken var väl kanske att jag skulle vräka ur mig vad jag egentligen känner så kanske det blir lite bättre sen. Dessutom känns det som att det syfte jag en gång hade med bloggen (att sprida min tro typ... kind of, i kombination med massa annat..).
I alla fall. Gud är en viktigt del av mitt liv. Jag ber ganska många gånger om dagen. Visst jag är inte lika bra som de där människorna som ber i flera timmar i sträck. Eller okej, jag kan göra det också, men oftast ser jag ingen mening med det. Oftast vet jag att Gud hör mina böner och att han vet vad jag tänker innan jag har tänkt det. När jag tvivlar på det spelar det ingen roll, jag slänger in en bön lite här och var men jag tvivlar hela tiden på att han hör mig och då kan jag lika gärna skita i att be i flera timmar, eller att be över huvud taget för den delen.
Jag tror på Gud. Jag tror på Jesus. Jag tror att Gud offrade Jesus, sin enda son, för att vi människor ska slippa en evighet i helvetet. Men poängen är inte att vad jag tror. Jag vet att det är så. Men för att kunna fortsätta be, för att fortsätta tro så måste man få något tillbaka. Det håller inte om man hela tiden ber men ingen svarar. Det är som att prata med någon som inte lyssnar. Det ger ingenting. Som jag sa till Mikko igår: "Hade jag inte velat att någon lyssnade hade jag gått och pratat med en vägg istället". Jag behöver någon som lyssnar. Det är därför jag slänger ut lite böner här ibland. Det var därför jag faktiskt lyckades be högt på frizon. För att jag inte trodde att Gud var där och för att jag istället för att ge upp tvingar någon annan att lyssna, hela tiden med en baktanke om att Gud kanske hör mig, han kanske finns där, bara jag fortsätter lite till.
Men nu börjar det där lilla till gå mot sitt slut. Jag vet inte om jag orkar så länge till, det verkar inte hända något, vad jag än skriker åt Gud så lyssnar han inte. Jag har redan ont i halsen efter att ha skrikit, ögonen svider av alla tårar. Men Gud svarar inte. Förut har jag alltid även om Gud har kännts avlägsen kunnat hitta små, små bönesvar, som att jag har hunnit med bussen eller så, men nu ser jag inte dem heller.
Resultatet av det här blir att jag mer och mer glider ifrån Gud. Jag behöver liksom någon som visar mig att "Det där var Gud". Men jag tror inte att någon annan ser Gud i mitt liv heller. Om ni gör det, snälla säg till, jag behöver det. På riktigt.
Jag vet att Gud inte lämnar människor, ni vet historian med snubben på stranden som hade vandrat brevid Gud hela livet och när det bara fanns ett par fotspår så bar Gud honom. Sure, det är säkert så, men borde Gud inte i alla fall kunna säga det då? Det är liksom inte en närvaro som jag inte vet om jag vill ha, jag vill veta att Gud är där, jag vill veta att han svarar, jag vill veta att han älskar mig. Men det verkar inte som att han vill det.
Vad har jag kommit fram till nu? Att Gud inte har lämnat mig, men att jag känner mig övergiven i alla fall. Jag vet att jag gjorde vissa fel i sommras, men jag klarade inte av att göra rätt. Det är så kass jag är, det bara är så. Det finns inte så mycket att göra åt det. Men Gud är förlåtande, så jag är övertygad om att han har förlåtit mig, men han verkar inte riktigt kunna glömma det i alla fall. Jag har också kommit fram till att om någon vet att Gud finns här i mitt liv, om någon har sett honom i mitt liv den senaste tiden så får denna någon gärna säga till.
I alla fall. Gud är en viktigt del av mitt liv. Jag ber ganska många gånger om dagen. Visst jag är inte lika bra som de där människorna som ber i flera timmar i sträck. Eller okej, jag kan göra det också, men oftast ser jag ingen mening med det. Oftast vet jag att Gud hör mina böner och att han vet vad jag tänker innan jag har tänkt det. När jag tvivlar på det spelar det ingen roll, jag slänger in en bön lite här och var men jag tvivlar hela tiden på att han hör mig och då kan jag lika gärna skita i att be i flera timmar, eller att be över huvud taget för den delen.
Jag tror på Gud. Jag tror på Jesus. Jag tror att Gud offrade Jesus, sin enda son, för att vi människor ska slippa en evighet i helvetet. Men poängen är inte att vad jag tror. Jag vet att det är så. Men för att kunna fortsätta be, för att fortsätta tro så måste man få något tillbaka. Det håller inte om man hela tiden ber men ingen svarar. Det är som att prata med någon som inte lyssnar. Det ger ingenting. Som jag sa till Mikko igår: "Hade jag inte velat att någon lyssnade hade jag gått och pratat med en vägg istället". Jag behöver någon som lyssnar. Det är därför jag slänger ut lite böner här ibland. Det var därför jag faktiskt lyckades be högt på frizon. För att jag inte trodde att Gud var där och för att jag istället för att ge upp tvingar någon annan att lyssna, hela tiden med en baktanke om att Gud kanske hör mig, han kanske finns där, bara jag fortsätter lite till.
Men nu börjar det där lilla till gå mot sitt slut. Jag vet inte om jag orkar så länge till, det verkar inte hända något, vad jag än skriker åt Gud så lyssnar han inte. Jag har redan ont i halsen efter att ha skrikit, ögonen svider av alla tårar. Men Gud svarar inte. Förut har jag alltid även om Gud har kännts avlägsen kunnat hitta små, små bönesvar, som att jag har hunnit med bussen eller så, men nu ser jag inte dem heller.
Resultatet av det här blir att jag mer och mer glider ifrån Gud. Jag behöver liksom någon som visar mig att "Det där var Gud". Men jag tror inte att någon annan ser Gud i mitt liv heller. Om ni gör det, snälla säg till, jag behöver det. På riktigt.
Jag vet att Gud inte lämnar människor, ni vet historian med snubben på stranden som hade vandrat brevid Gud hela livet och när det bara fanns ett par fotspår så bar Gud honom. Sure, det är säkert så, men borde Gud inte i alla fall kunna säga det då? Det är liksom inte en närvaro som jag inte vet om jag vill ha, jag vill veta att Gud är där, jag vill veta att han svarar, jag vill veta att han älskar mig. Men det verkar inte som att han vill det.
Vad har jag kommit fram till nu? Att Gud inte har lämnat mig, men att jag känner mig övergiven i alla fall. Jag vet att jag gjorde vissa fel i sommras, men jag klarade inte av att göra rätt. Det är så kass jag är, det bara är så. Det finns inte så mycket att göra åt det. Men Gud är förlåtande, så jag är övertygad om att han har förlåtit mig, men han verkar inte riktigt kunna glömma det i alla fall. Jag har också kommit fram till att om någon vet att Gud finns här i mitt liv, om någon har sett honom i mitt liv den senaste tiden så får denna någon gärna säga till.
Ibland känner jag mig övergiven.
Det var en snubbe på cafébussen i fredags som fick mig att tänka till lite. Han undrade vilka mina tre mest kritiska punkter var. Och fulla människor som höjer rösten mot en måste man försöka svara också. Så sagt och gjort. Mina tre mest kritiska punkter, alltså de tre saker i min tro som jag är mest kritisk mot, är nog följande:
- Finns Gud?
- Hör Gud mina böner?
- Bryr sig Gud verkligen?
Oftast kommer jag fram till följande:
- Ja, Gud finns! Men det leder mig istället till punkt nummer två.
- Oftast kommer jag här fram till att om Gud nu finns, vilket jag redan har konstaterat att han har, så hör han också mina böner. Men då kommer jag istället till fråga tre.
- Om han nu har hört mina böner, så bör han också bry sig om mig, jag menar, någon som älskar mig villkorslöst, någon som vad jag än gör håller mig i sin hand och säger "jag älskar dig" bryr sig verkligen, och om man verkligen bryr sig om någon så gör man det som är bäst för personen i fråga.
Tilläggas bör att jag oftast när jag tänker på det här har insett att Gud och jag inte är överrens och att jag måste ge Gud rätt. Jag är en stolt människa som inte ofta vill ge med mig, speciellt inte när det handlar om mig själv (och det brukar bara vara de bönesvaren jag själv får till mig, att Gud säger nej till någon annan brukar inte jag höra).
Nej, jag hade inte någon poäng idag heller. Pwn på mig liksom.
Gud är cool.
Gud är så grymt cool.
Vi gick igenom fysikprovet på matten, så att vi kan ägna hela våran nästa superonsdag (Daniel kallar dem så, när vi har först fysik och sedan matte på onsdagmornar). Vi skrev provet på fysiken och gick igenom det på matten så att vi kan ägna båda lektionerna på onsdag åt att plugga matte. Woho liksom. Aja, i alla fall.
På fysikprovet så fanns det en uppgift som gick ut på att man skulle ta reda på om ett rätblock av okänt ämne med vissa mått och en viss vikt skulle flyta på vatten. När vi gick igenom uppgiften så visade det sig att de båda ämnena (vatten och det andra) hade ganska lika densitet. Ämnet skulle visserligen flyta, men kanske inte så bra. Dessutom funderade Daniel på att det beror ju dessutom på vattnets temperatur. Alla ämnen, utom vatten, har en högre densitet ju kallare det är. Men inte vatten. Vatten har som högst densitet när det är +4°C. Det är därför sjöar aldrig bottenfryser, vilket gör att fiskarna alltid kan simma runt nära botten och inte dör.
Gud är så grymt cool. Jag menar, det var han som kom på det där, så att han kunde rädda fiskarna. Det var han som gjorde så att vatten var undantaget från regeln, att det inte var en i mängden. Och ja, jag har hakat upp mig på det där nu. Så det så.
Vi gick igenom fysikprovet på matten, så att vi kan ägna hela våran nästa superonsdag (Daniel kallar dem så, när vi har först fysik och sedan matte på onsdagmornar). Vi skrev provet på fysiken och gick igenom det på matten så att vi kan ägna båda lektionerna på onsdag åt att plugga matte. Woho liksom. Aja, i alla fall.
På fysikprovet så fanns det en uppgift som gick ut på att man skulle ta reda på om ett rätblock av okänt ämne med vissa mått och en viss vikt skulle flyta på vatten. När vi gick igenom uppgiften så visade det sig att de båda ämnena (vatten och det andra) hade ganska lika densitet. Ämnet skulle visserligen flyta, men kanske inte så bra. Dessutom funderade Daniel på att det beror ju dessutom på vattnets temperatur. Alla ämnen, utom vatten, har en högre densitet ju kallare det är. Men inte vatten. Vatten har som högst densitet när det är +4°C. Det är därför sjöar aldrig bottenfryser, vilket gör att fiskarna alltid kan simma runt nära botten och inte dör.
Gud är så grymt cool. Jag menar, det var han som kom på det där, så att han kunde rädda fiskarna. Det var han som gjorde så att vatten var undantaget från regeln, att det inte var en i mängden. Och ja, jag har hakat upp mig på det där nu. Så det så.
Vi påverkas alla på olika sätt.
Milja skrev om döden i sin blogg. Och eftersom allt handlar om död just nu, så skriver jag också ett par rader om döden tänkte jag.
Jag tror, att när vi dör kommer vi stå där inför Gud och ja, ni har hört historien om kapellet på sundsvik förut så jag orkar inte dra den igen. Men grejen är det att ibland blir det så verkligt, det blir liksom så nära. Jag vet att när tsunamin hände så skrev jag i min dagbok att det var så avlägset, jag kände liksom ingen som dog, eller som ens var där. Men nu helt plötsligt så blir folk sjuka och dör över allt. Det är som att unizon startade någon form av mass död i min närhet. Och ja, jag är rädd för döden. Jag är mest rädd för att alla andra ska komma till himlen och att jag ska bli lämnad kvar. Att alla andra ska dö och jag ska leva vidare. Eller att Jesus ska komma tillbaka och börja döma folk, och att alla andra ska få komma till himlen medan jag får dra till helvetet. Jag tror att det är en del av mina tvivel på Gud som kommer fram där. Eller snarare de tvivel jag har på att Gud älskar mig.
Men i alla fall, jag vet att farfar kommer dö snart, det blir bäst så i alla fall. Men det innebär inte att jag inte är rädd. Jag vet att folk gång på gång säger till mig att sluta klaga. Men hallå? Min farfar är underbar, han är en av de snällaste människorna jag någonsin har träffat, och nu kommer han liksom dö. Jag kommer aldrig få träffa honom. Dessutom tror inte han på Gud, vilket gör mig ännu räddare. Det blir liksom ingen himmel för honom. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här, men jag är inte rädd för att han dör. Jag har vant mig vid den tanken, men jag är fullkomligt livrädd för vad som händer sen. Med honom, jag klarar mig alltid. Jag har Mikko (som jag kommer behöva, oavsett hur upptagen han är - lär dig prioritera människa), jag har vänner (som jag inte vågar prata med, men man kanske kan få en kram ibland i alla fall?) och framför allt så har jag Gud, som vet vad jag känner och älskar mig i alla fall.
Nej, det här inlägget hade ingen poäng, så leta inte efter den, det var mer ett konstaterande för min egen del..
Jag tror, att när vi dör kommer vi stå där inför Gud och ja, ni har hört historien om kapellet på sundsvik förut så jag orkar inte dra den igen. Men grejen är det att ibland blir det så verkligt, det blir liksom så nära. Jag vet att när tsunamin hände så skrev jag i min dagbok att det var så avlägset, jag kände liksom ingen som dog, eller som ens var där. Men nu helt plötsligt så blir folk sjuka och dör över allt. Det är som att unizon startade någon form av mass död i min närhet. Och ja, jag är rädd för döden. Jag är mest rädd för att alla andra ska komma till himlen och att jag ska bli lämnad kvar. Att alla andra ska dö och jag ska leva vidare. Eller att Jesus ska komma tillbaka och börja döma folk, och att alla andra ska få komma till himlen medan jag får dra till helvetet. Jag tror att det är en del av mina tvivel på Gud som kommer fram där. Eller snarare de tvivel jag har på att Gud älskar mig.
Men i alla fall, jag vet att farfar kommer dö snart, det blir bäst så i alla fall. Men det innebär inte att jag inte är rädd. Jag vet att folk gång på gång säger till mig att sluta klaga. Men hallå? Min farfar är underbar, han är en av de snällaste människorna jag någonsin har träffat, och nu kommer han liksom dö. Jag kommer aldrig få träffa honom. Dessutom tror inte han på Gud, vilket gör mig ännu räddare. Det blir liksom ingen himmel för honom. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här, men jag är inte rädd för att han dör. Jag har vant mig vid den tanken, men jag är fullkomligt livrädd för vad som händer sen. Med honom, jag klarar mig alltid. Jag har Mikko (som jag kommer behöva, oavsett hur upptagen han är - lär dig prioritera människa), jag har vänner (som jag inte vågar prata med, men man kanske kan få en kram ibland i alla fall?) och framför allt så har jag Gud, som vet vad jag känner och älskar mig i alla fall.
Nej, det här inlägget hade ingen poäng, så leta inte efter den, det var mer ett konstaterande för min egen del..
Wero erkänner...
Jag vet att jag uppdaterar lite dåligt. Men skolan har börjat och jag är väl inte riktigt på topp kanske. Det är mycket jag önskar kunde gå tillbaka till att vara som det var förut. Det är mycket som jag önskar kunde bli som det var. Men det går inte. Jag önskar att jag kunde gråta. Men det går liksom inte. Det känns som att jag inte har några tårar att gråta. Men jag vill. Det är som en enda stor klump av gråt inom mig som bara måste ut. Men det kommer liksom inte ut i alla fall.
Det är lika bra att jag erkänner det nu. Egentligen så har jag väl ingen lust, men jag vet aldrig riktigt hur jag ska ventilera mina tankar när jag pratar med människor, det känns aldrig som att någon lyssnar...
Vi börjar på hösten 2005, jag var 14 år och livet var piss (oavsett hur det var egentligen så var livet piss). Jag började skära mig. Egentligen var det väl inte så allvarligt, jag skar mig oftast med en rakhyvel och det gjorde egentligen knappt ens ont, men jag vet att det fick mig att gråta. Det var liksom det som var huvudsaken.
Jag har alltid varit ett fan av att gråta, jag tycker alltid att det hjälper. Vilket det gör, det är halva poängen. Jag tror att det var någon typ dagisfröken eller lågstadielärare eller något som sa till Tomas att gråta tills tårarna tog slut, och jag tror på den principen. För när tårarna tar slut mår man mycket bättre.
I alla fall, allt eftersom så skar jag mig mindre och mindre. Jag mådde inte alls lika dåligt och allting blev liksom bättre. Men jag slutade aldrig helt. Jag har oftast skurit mig på insidan av låren, eftersom det inte syns lika bra där (av någon andledning kan jag inte ens själv hitta ärren, även om ärren på armarna syns ganska väl..). Men ibland har jag fått ta till armarna i alla fall.
På frizon nu i år var ett sådant tillfälle. Jag har alltid försökt prata med folk istället för att skära mig, för att jag vet att en människa som säger att den älskar mig hjälper mig att gråta på precis samma sätt. Men på Frizon så fanns det helt plötsligt ingen. Mikko svarade inte i telefon, Tomas var på någon konsert, Milja låg och sov (och ärligt talat så vet jag inte om jag hade vågat prata med henne i alla fall - förlåt Milja, inget illa menat, jag är bara rädd för hur du ska reagera på allt. Jag är fortfarande lite rädd för att du ska få nåt utbrott på mig och säga upp kontakten med mig..Du får hata mig för att jag inte litar på dig mer än så, men jag jobbar på det. Jag kan lita på folk jag inte tycker så mycket om, men gosh, jag älskar dig människa och mitt liv skulle vara helt värdelöst utan dig..). Men i alla fall, alla gjorde annat och kunde inte prata med mig. Så vad gjorde jag? Jag tog rakhyvelshuvudet och skar ett par sår. Tre för att vara exakt. Sår från en rakhyvel blir aldrig djupa, men det svider lite och det fick mig att gråta. Men för typ andra eller tredje gången i mitt liv så gav det mig sjukt mycket skuldkänslor. Det var nästan som att Gud sa till mig att jag var dum som gjorde sådär och att jag borde inse något.
Jag pratade med Tomas om det senare (när jag fick tag i honom) och precis som det brukar vara så fungerade det även den här gången, Wero grät i Tomas famn. Men klockan blev tre och det blev liksom dags att gå och lägga sig. Sagt och gjort. När jag väl låg i sängen bad jag Gud att om han nu tyckte att det var dags att släppa det där med att skära sig så fick han säga det lite tydligare. Sedan somnade jag.
Jag drömde om Gud. Vi var på ett moln, Gud var en gubbe på typ 123891560378246153 år med långt vitt skägg och långt vitt hår (typ Dumbledore) och så hade han en vit klänning på sig, och han gick runt mig i cirklar och sa till mig att jag skulle sluta.
Det skrämde livet av mig och jag har förnekat det ett antal gånger. Typ "nej, men Gud kommer inte till mig i drömmar", men jo, han gjorde visst det. Men jag har i alla fall slutat. Jag har massor av lust och ta fram något att skära mig med i alla fall, men jag har som sagt slutat.
Vet inte vad jag ville säga egentligen, eller vilken kategori det ska vara i. Det blir "Wero berättar om sin tro" för att jag nämnde Gud och för att jag tror att poängen är att det är sjukt lätt att förneka något man vet att man har sett.
Det är lika bra att jag erkänner det nu. Egentligen så har jag väl ingen lust, men jag vet aldrig riktigt hur jag ska ventilera mina tankar när jag pratar med människor, det känns aldrig som att någon lyssnar...
Vi börjar på hösten 2005, jag var 14 år och livet var piss (oavsett hur det var egentligen så var livet piss). Jag började skära mig. Egentligen var det väl inte så allvarligt, jag skar mig oftast med en rakhyvel och det gjorde egentligen knappt ens ont, men jag vet att det fick mig att gråta. Det var liksom det som var huvudsaken.
Jag har alltid varit ett fan av att gråta, jag tycker alltid att det hjälper. Vilket det gör, det är halva poängen. Jag tror att det var någon typ dagisfröken eller lågstadielärare eller något som sa till Tomas att gråta tills tårarna tog slut, och jag tror på den principen. För när tårarna tar slut mår man mycket bättre.
I alla fall, allt eftersom så skar jag mig mindre och mindre. Jag mådde inte alls lika dåligt och allting blev liksom bättre. Men jag slutade aldrig helt. Jag har oftast skurit mig på insidan av låren, eftersom det inte syns lika bra där (av någon andledning kan jag inte ens själv hitta ärren, även om ärren på armarna syns ganska väl..). Men ibland har jag fått ta till armarna i alla fall.
På frizon nu i år var ett sådant tillfälle. Jag har alltid försökt prata med folk istället för att skära mig, för att jag vet att en människa som säger att den älskar mig hjälper mig att gråta på precis samma sätt. Men på Frizon så fanns det helt plötsligt ingen. Mikko svarade inte i telefon, Tomas var på någon konsert, Milja låg och sov (och ärligt talat så vet jag inte om jag hade vågat prata med henne i alla fall - förlåt Milja, inget illa menat, jag är bara rädd för hur du ska reagera på allt. Jag är fortfarande lite rädd för att du ska få nåt utbrott på mig och säga upp kontakten med mig..Du får hata mig för att jag inte litar på dig mer än så, men jag jobbar på det. Jag kan lita på folk jag inte tycker så mycket om, men gosh, jag älskar dig människa och mitt liv skulle vara helt värdelöst utan dig..). Men i alla fall, alla gjorde annat och kunde inte prata med mig. Så vad gjorde jag? Jag tog rakhyvelshuvudet och skar ett par sår. Tre för att vara exakt. Sår från en rakhyvel blir aldrig djupa, men det svider lite och det fick mig att gråta. Men för typ andra eller tredje gången i mitt liv så gav det mig sjukt mycket skuldkänslor. Det var nästan som att Gud sa till mig att jag var dum som gjorde sådär och att jag borde inse något.
Jag pratade med Tomas om det senare (när jag fick tag i honom) och precis som det brukar vara så fungerade det även den här gången, Wero grät i Tomas famn. Men klockan blev tre och det blev liksom dags att gå och lägga sig. Sagt och gjort. När jag väl låg i sängen bad jag Gud att om han nu tyckte att det var dags att släppa det där med att skära sig så fick han säga det lite tydligare. Sedan somnade jag.
Jag drömde om Gud. Vi var på ett moln, Gud var en gubbe på typ 123891560378246153 år med långt vitt skägg och långt vitt hår (typ Dumbledore) och så hade han en vit klänning på sig, och han gick runt mig i cirklar och sa till mig att jag skulle sluta.
Det skrämde livet av mig och jag har förnekat det ett antal gånger. Typ "nej, men Gud kommer inte till mig i drömmar", men jo, han gjorde visst det. Men jag har i alla fall slutat. Jag har massor av lust och ta fram något att skära mig med i alla fall, men jag har som sagt slutat.
Vet inte vad jag ville säga egentligen, eller vilken kategori det ska vara i. Det blir "Wero berättar om sin tro" för att jag nämnde Gud och för att jag tror att poängen är att det är sjukt lätt att förneka något man vet att man har sett.
Wero har insett en grej.
Jag insåg en sak igår när jag och Mikko låg och pratade.
På frizon var jag sådär sjukt pepp bara för att jag hade lyckats be högt och halleluja liksom. Men jag tror att det var ganska logiskt egentligen.
Jag har inte bett tillräckligt mycket de senaste månaderna, typ på hela sommare, eftersom Gud har känns sjukt avlägsen. Och alla som någon gång har bett (gärna flera gånger, då är det lättare att förstå skillnaden) vet att ibland känns Gud nära, och då är det lätt att be, medan han ibland känns som att han är på andra sidan av en motorväg och hur högt man än skriker så hör han inte vad man säger. Gud har varit två motorvägar och en bergskedja bort ungefär, nu är det väl kanske bara två motorvägar.
Poängen är att när Gud känns nära så vet man att han hör, medan man när han är långt borta ibland kan tvivla på att han hör en. Och jag gillar när någon hör vad jag ber, det ger en liksom en andledning till att be. Så även om Tomas inte hörde vad jag bad på grund av det kraftiga skyfall som var över oss, så var han där rent fysiskt. Och när Gud då känns avlägsen, så skit samma att Tomas inte är Gud (sorry Tomas, I'm not doing this to break your dreams..), han var där, om än bara fysiskt (?) och jag skiter i att han inte hörde mig, för någon hörde mig uppenbarligen när jag bad Gud komma fram eftersom han faktiskt kom över bergskedjan. Problemet var bara att inte hade försökt. Eftersom jag inte trodde att någon lyssnade. Men nu helt plötsligt så trodde jag att Tomas lyssnade (även om han inte gjorde det..) och då gick det bra. Och nu gör jag i alla fall tappra försök till att be.
Jag vet inte vad jag försöker säga, jag antar att det är ett lamt försök till ett tack för att Tomas var där. Ett halvkasst försök att säga att Gud ibland känns långt borta eftersom han står och trycker bakom en gardin. Ett dåligt försök att förklara vad jag egentligen känner när det enda jag känner är apati för livet. Jag skulle börja om, jag skulle kasta mig ut för kanten. Men jag vågar inte. Gud ge mig mod. Ge mig hopp. Jag orkar inte ligga och gråta för att jag saknar din närvaro. Jag orkar inte söka den kärleken hos någon annan. För ingen annan kan ge mig den i alla fall. There is noone like our God. Jag kom hem och trodde att allt äntligen skulle bli bra. Men du är fortfarande två motorvägar bort och det går inte att komma över. Gud du som är allsmäktig och du som har viljan att ta hand om oss, förbarma dig, förbarma dig över mig Gud.
Gud kom hit och hjälp mig ur min apati.
På frizon var jag sådär sjukt pepp bara för att jag hade lyckats be högt och halleluja liksom. Men jag tror att det var ganska logiskt egentligen.
Jag har inte bett tillräckligt mycket de senaste månaderna, typ på hela sommare, eftersom Gud har känns sjukt avlägsen. Och alla som någon gång har bett (gärna flera gånger, då är det lättare att förstå skillnaden) vet att ibland känns Gud nära, och då är det lätt att be, medan han ibland känns som att han är på andra sidan av en motorväg och hur högt man än skriker så hör han inte vad man säger. Gud har varit två motorvägar och en bergskedja bort ungefär, nu är det väl kanske bara två motorvägar.
Poängen är att när Gud känns nära så vet man att han hör, medan man när han är långt borta ibland kan tvivla på att han hör en. Och jag gillar när någon hör vad jag ber, det ger en liksom en andledning till att be. Så även om Tomas inte hörde vad jag bad på grund av det kraftiga skyfall som var över oss, så var han där rent fysiskt. Och när Gud då känns avlägsen, så skit samma att Tomas inte är Gud (sorry Tomas, I'm not doing this to break your dreams..), han var där, om än bara fysiskt (?) och jag skiter i att han inte hörde mig, för någon hörde mig uppenbarligen när jag bad Gud komma fram eftersom han faktiskt kom över bergskedjan. Problemet var bara att inte hade försökt. Eftersom jag inte trodde att någon lyssnade. Men nu helt plötsligt så trodde jag att Tomas lyssnade (även om han inte gjorde det..) och då gick det bra. Och nu gör jag i alla fall tappra försök till att be.
Jag vet inte vad jag försöker säga, jag antar att det är ett lamt försök till ett tack för att Tomas var där. Ett halvkasst försök att säga att Gud ibland känns långt borta eftersom han står och trycker bakom en gardin. Ett dåligt försök att förklara vad jag egentligen känner när det enda jag känner är apati för livet. Jag skulle börja om, jag skulle kasta mig ut för kanten. Men jag vågar inte. Gud ge mig mod. Ge mig hopp. Jag orkar inte ligga och gråta för att jag saknar din närvaro. Jag orkar inte söka den kärleken hos någon annan. För ingen annan kan ge mig den i alla fall. There is noone like our God. Jag kom hem och trodde att allt äntligen skulle bli bra. Men du är fortfarande två motorvägar bort och det går inte att komma över. Gud du som är allsmäktig och du som har viljan att ta hand om oss, förbarma dig, förbarma dig över mig Gud.
Gud kom hit och hjälp mig ur min apati.
På en klippkant, utan sikt, utan hopp, utan tro.
Rubriken beskriver mig ganska bra just nu. Nyss hemkommen från frizon och allt (inlägg om unizon och frizon kommer sen) så borde jag kanske vara på topp. Jag kanske borde vara längst upp på skalan för hur kristen man känner sig, hur nära Gud känns och allt. Men just nu känner jag bara apati. Det känns som att ingenting av det jag gör spelar någon roll. Det känns som att Gud lämnade mig för ett tag sen, för att han skulle gå ner från klippan där jag står för att ta emot mig. Men jag vågar inte hoppa.
Jag står på en klippa, jag kan inte se nedåt, det ligger ett molntäcke i vägen. Jag har ingen som helst tilltro till att Gud kommer ta emot mig, för att jag är rädd. Jag vågar inte hoppa. På en klippkant, utan sikt, utan hopp och utan tro, där står jag och vågar inte röra mig. Höjdskräcken griper tag i mig. Innerst inne så vet jag att Gud kommer ta emot mig när jag hoppar, jag vet att han kommer sätta ner mig på en plats där jag hör hemma. Men jag hatar att inte ha kontroll, jag hatar att inte bestämma själv. Jag vill välja om jag tycker att Guds plats för mig är bra eller inte. Men det får jag inte.
Så, nu vet ni ungefär vart mina känslor är just nu. Dessutom har jag ca 14164136768 olika tankar som far genom mitt huvud/sekund. Men det är inget att göra åt. Det är bara värdelösa tankar som jag inte vill veta av i alla fall, och jag tänker inte låta dem påverka mig.
Jag står på en klippa, jag kan inte se nedåt, det ligger ett molntäcke i vägen. Jag har ingen som helst tilltro till att Gud kommer ta emot mig, för att jag är rädd. Jag vågar inte hoppa. På en klippkant, utan sikt, utan hopp och utan tro, där står jag och vågar inte röra mig. Höjdskräcken griper tag i mig. Innerst inne så vet jag att Gud kommer ta emot mig när jag hoppar, jag vet att han kommer sätta ner mig på en plats där jag hör hemma. Men jag hatar att inte ha kontroll, jag hatar att inte bestämma själv. Jag vill välja om jag tycker att Guds plats för mig är bra eller inte. Men det får jag inte.
Så, nu vet ni ungefär vart mina känslor är just nu. Dessutom har jag ca 14164136768 olika tankar som far genom mitt huvud/sekund. Men det är inget att göra åt. Det är bara värdelösa tankar som jag inte vill veta av i alla fall, och jag tänker inte låta dem påverka mig.
