Tommy och Wero

Så brukar jag stilla tänka för mig själv att det kan de ju få tro då. Vad menar jag nu med det kan ni ju undra. Men jag lovar, jag ska förklara.

Gud är sjukt mycket större än oss, han är det största som finns. Han är allsmäktig och har därmed makten att göra vad som helst, utan att vi förstår varför. Men oavsett om vi förstår eller inte så kan han göra vad som helst, och att påstå att han inte kan det är för det första en synd (vilket folk jag känner inte verkar ha förstått innebörden av, att leva på nåden är sjukt mycket lättare än att faktiskt försöka, men det är inte alls rätt, vilket jag tänker skriva om en annan dag) och för det andra så är det väldigt korkat. För jag menar, han skapade världen, kärlek och allt annat som vi möjligtvis kan komma på, ska vi då sen sitta och säga att han inte kan förstå oss? Eller att han gjorde fel? Eller att han inte kan finnas för att allt här i världen är alldeles för komplicerat? Förlåt, men om man får för sig det så är man antingen alldeles för korkad för sitt eget bästa eller så har man bara missat hur vacker världen är.

Jag har ett tips för alla er som någon gång har tvivlat på om Gud är allsmäktig, eller om Gud finns över huvud taget, ta er en titt på valfri svensk skogsdunge en kall vinterdag när det är rimfrost på träden och snö på marken, när solen skiner och allting glimmar. Om du kan se det och se den skönheten utan att förstå att det inte är en slump och fortfarande tro att Gud inte kunde göra det så vet jag inte vad man ska göra med dig, antingen så är du blind eller bara korkad, för det är ingen slump, det är inte heller en oallsmäktig Gud som har skapat det. Det är en Gud av kärlek som älskar varenda varelse han har skapat som gjorde det, han skapade en vacker värld av kärlek.


Jag vet, det blev rörigt, men jag fick ut något av det ^^

Det här är nog mer en lägesrapport för min egen del än för eran, men ni kanske kan finna den spännande i alla fall, vem vet.

Just nu så är jag inte fullt så förvirrad som jag har varit ganska länge nu, utan jag är mer stabil och jag är hyfsat säker på vad jag tycker och tänker.

Jag har varit rätt förvirrad i ganska många frågor ett tag med vad som förut var en stor härva av massa frågor är nu bara lite trassel som egentligen inte skulle vara så svårt att lösa upp. Mycket tror jag beror på att jag faktiskt gav upp och bad Gud göra det åt mig. Att jag blev så desperat efter hans kärlek att jag helt enkelt la mig på golvet och gav upp, bokstavligen talat.

Frågor som "Kommer du någonsin tillbaka?","kommer jag få leva utan kärlek resten av livet" och sådant löste sig ganska naturligt.

Men det fanns flera frågor, frågor om kärlek, vänskap, ångest, sex..you name it, saker som jag i mina tankar hade fått fundera igenom, mina värderingar hade långsamt förskjutits eftersom jag ändå inte hade Gud vid min sida så tyckte jag inte riktigt att det spelade någon roll.. Nu pratar vi om frågor i stil med "Hur kommer mitt och Mikkos förhållande att funka?","Kommer jag förlora hela min bekantskapskrets?","Vem ska stilla min ångest?" osv. (vissa saker tänker jag inte nämna här heller). Frågor som pressade mig massor eftersom Mikko, mina vänner och Gud är typ gigantiska delar av min vardag så höll allt bokstavligen talat på att rasa samman.

Men allt (det mesta) löste sig förvånansvärt enkelt och plötsligt är jag lyckligare än jag har varit på Gud vet hur länge, jag har ärligt talat ingen aning själv. Jag kommer inte ihåg det faktiskt.

Jag är förälskad i Gud, kär i Mikko och jag älskar mina vänner. Jag får ge kärlek till folk och det gör mig lycklig, när jag dessutom kan släppa lite av mina andra problem, om än bara tillfälligt, så känns det också lite bättre..

Det funkade, tillslut.
Det var nog bland det coolaste jag varit med om och ja, jag önskar att någon hade varit med mig, att jag hade kunnat få reflektera över det med någon nu, men det får jag inte, det går inte. GAH. What's the point?

Jag hatar att inte få prata när man vill. Jag menar oavsett vad jag hade försökt säga så hade jag inte fått göra det..

I ALLA FALL:
Gud är det coolaste jag någonsin har varit med om, och ja, han är så grymt underbar och jag har saknat honom mer än ord. Men nu ni, nu är han tillbaka, jag hittade vattnet, Guds vatten, och ja, Gud är cool.

Jag gick runt på andakten och tyckte att allt var värdelöst som vanligt (det har varit så rätt länge..) och så sa jag till Gud att "du får en chans till", sen låg jag på golvet med ansiktet i marken och armarna ut som ett kors och upprepade för mig själv att "I'm yours - save me" och tro det eller ej, men när jag verkligen, verkligen, verkligen var på väg att ge upp så fungerade det.

Gud är nog rätt bra i alla fall.

I was sitting on the bus yesterday, when I realised that I could really relate to the song playing, We Are to Follow by Blindside, so well, you'll have to read this boring blog-entry in my crappy english >.<


These streets are as cold and wet
As my eyes, flesh and bones are longing home
I was taken out of context
And to think you had me not speaking for a month or two
But it's not you I know
It's just me
Waiting for the sun to come out
Waiting for the sun to come back oh

We are to follow
What if I could stand still and get moved
We are to follow
What if I could stand still and get moved

We are to follow
We are nothing running blind
We are to follow
We are so sick of it now
We are to follow
But im scared to be left behind
We are to follow
We are, we are
Nothing now

The TV dies more and more for each day
And the beauty of your eyes in my hand
Makes the flashing lights behind me on the wall look even more pale
Four o'clock and the sky is getting red
And here I am, just me waiting

Waiting for the sun to come out
Waiting for the sun to come back oh

We are to follow
What if I could stand still and get moved
We are to follow
What if I could stand still and get moved

We are to follow
We are nothing running blind
We are to follow
We are, we are so sick of it now
We are to follow
But im scared to be left behind
We are to follow
We are, we are
Nothing now

I'm throwing myself at you,
And I'm holding on for  dear life,
Can I scream out of tune in this choir
GOD I MISS YOU,
Can I scream out of tune in this choir,
I'm throwing myself at you
And I'm holding on for dear life
Can I scream out of tune in this choir
God help me scream

We are to follow
We are nothing running blind
We are to follow
We are, we are so sick of it now
We are to follow
But im scared to be left behind
We are to follow
We are, we are
Nothing now

What if I would stand still and get moved

There's another part of the text, but I can't find it on the Internet, so I'll just leave it out, It's mostly screaming anyways.. The Bold parts are the parts that I feel is more "important" for how I feel..

However, I feel like this is how I'm feeling right now, 'cause I feel like if he's away for any longer I'll like give up, and right now I just feel like everything I'm doing right now is a lie, and the only thing I want to do is to meet him again, I would very much like him to come back to me and just help me and sometimes I feel like he's back, and then someone tells me that he's not. I don't know if it's just people that find it funny to make me sad or if they're actually right, and I don't know if what I'm doing is even to follow him, or if it's just me who so badly want's to follow him that I make up my own way to that, or to believe that I do that, or, whatever, I don't feel like you really can get what I mean.

Whatever, I thought that it would have been easier for me to express my feelings when I didn't have to switch between the languages, but I still can't express my feelings, my vocabulary in SWEDISH is not good enough... >.< I hate myself.

- J. G Holland

Det där tycker jag är lite intressant, för det berör mig verkligen just nu. Jag menar, jag är mitt i en öken, Gud säger åt mig att hitta vatten (okej, han sa det inte ordagrannt, men jag antog), sen blir han tyst.. Det är ganska irriterande att leta, jag vet att han ger mig vatten, om jag letar. Men jag orkar inte leta. Det bara är så, jag har gått här utan vatten för länge, jag liksom svimmar och dör. Ungefär såhär (det börjar efter 3 minuter):

Jag är Naru (tjejen som jagar honom) och Gud är Keitaro (snubben)..

Det känns rätt värdelöst för den som undrar, och jag orkar inte. Jag svimmar och om ingen tar hand om mig så kommer jag dö, andligt alltså.

Jag trodde att jag hade fått en viss syn som jag har haft i nästan en vecka från Gud, men Tomas övertalade mig till att det omöjligt kunde vara Gud, och han har nog rätt.. Men då är allt jag har tystnad igen. Och jag tror att min längtan efter Gud gör att jag inte riktigt hör Honom utan det jag vill höra från Honom, eller helt enkelt bara någonting som skulle kunna vara från Honom. Det stör mig, det är irriterande och jag hatar det.

Men frågan är om inte det där andra jag hörde (ni vet det ;)) faktiskt var från Honom...
många som undrar det ;)

Inspelning från frizon - 99.

Ärligt talat, jag har alltid gillat låten, men den har aldrig riktigt sagt mig något, men det gör den nu. Som Mikko uttryckte det igår: Ibland kanske det är lättare att sjunga än att prata.
Framförallt så tror jag att jag just nu har lättare för att slippa hitta på själv vad jag ska säga.

Jag tror att Gud lagom till min födelsedag satte mig i en öken. Och att han ville att jag skulle hitta honom (vatten). Och för den som undrar så ger jag snart upp, det är totalt meningslöst att irra runt i en stor öken och leta efter en liten källa med vatten, samtidigt som det enda man hör är satan som vill att man ska göra både det ena och det andra och ibland tror man att man ska lyssna på honom, men det ska man inte och det gör en förvirrad och rädd. Tillslut ligger man där i sanden och ger upp. I'm yours - save me. I'm yours - save me. I'm yours - save me. I'M YOURS - SAVE ME. I AM YOURS - SAVE ME. I AM YOURS SAVE ME! Och hur högt man än skriker, hur uppriktig man än är, så är det enda man får som svar tystnad. En lång tystnad. En tystnad där man inte ens hör sig själv.

Helt ärligt nu, jag har seriösa problem. Jag har gått vilse i en öken av trolöshet, där det enda som finns att tro på är dolt och avlägset.

Nej, jag förväntar mig inga svar. Jag ville mest skriva av mig. Antar att jag ska försöka mig på att skriva en bön också.

Jag kom på en sak när jag skrev det förra inlägget, jag umgås alldeles för lite med Gud. Plötsligt hade jag Jonathans röst i huvudet (Jonathan höll i ett antal seminarium på kursen vi gick innan jag åkte till Ukraina).
"We don't have our quiet time so Jesus will say to us when we come to heaven "How good, you spent one hour every day with me", we have quiet time so he won't say "I don't know you, walk away from me""
Visst det finns ett antal andra orsaker till att vi bör ha egen tid med Gud också, men i alla fall.

Ibland känner jag inte att jag känner Gud, jag menar, jag tror att jag vet vem han är, men jag känner inte att jag umgås med honom tillräckligt för att jag ska kunna veta. Jag avundas dem som anser sig känna Gud och undrar vad de egentligen gör för att få den relationen till Honom.

Jag tror jag ska gå och hänga lite med Gud istället för att sitta här och babbla (jag kommer ju inte få en bättre relation till Gud om jag inte anstränger mig liksom..)
Lovsång (I've missed that) och bön it is. Jag återkommer..

Mycket religion idag, men det blir så när jag blir inspirerad.

I alla fall. Folk verkar tro att ju mer man skriver om sin tro överallt, ju "bättre" kristen är man. Förlåt, men jag tror inte att det funkar så. Det där är lägerkristenhet (som jag pratade om senast i typ augusti tror jag) så att det skriker om det. Överkristenhet och lägerkristenhet är samma sak, bara det att lägerkristenhet uppkommer efter ett läger, överkristenhet uppkommer när som helst, gärna efter en kraftig andlig upplevelse.

Överkristenhet är i alla fall när man helt plötsligt måste prata om sin tro konstant, eller skriva om det överallt. Och visst, vi ska berätta om vår tro, men det finns tillfällen som är mer rätt än andra att göra det på. Och hela tiden, jättemycket, överallt är inte rätt sätt.

Jag vet inte. Alla verkar bara ha fått för sig att man blir en bättre kristen om man skryter om sina upplevelser. Det är ungefär som att tala i tungor inför folk >.<

...Jag har, när jag ber själv, slutat att avsluta mina böner med Amen.

Varför? För att jag vill, i alla fall tro, att jag är i bön hela dagen. Och ett Amen känns som ett avslut, och jag har vissa rutiner för hur jag ber, och att byta ut dem blir liksom... fel, så jag slutade helt enkelt med Amen och på så sätt så blev det som att bönen inte tog slut. (Det påverkar nog mig själv mer än alla andra, men jag har inget att skriva och det stör mig med förskjutningen av kolumnen..)

När jag inte ber ensam (när jag alltså ber  med folk) så har jag i och för sig börjat säga Amen mer och mer, mest för att det blir så fruktansvärt awkward annars.. Jag menar, "bla bla bla bla *tystnad* bla bla bla bla *lite längre tystnad* bla bla bla bla *ännu längre tystnad* osv." Tillslut så brukar båda vilja få slut på det, men man vet liksom inte om den andra personen/de andra personerna är klara än. Så man sitter där och är tyst (att störa någon som ber är något jag verkligen inte gillar..).
Hela sluta-med-ett-amen grejen är liksom ett bra sätt att markera ett avslut.

Idag är nog lovsångernas dag tror jag, framförallt de lovsånger som handlar om att man ska tacka herren för allt bra han gör (alltså inte de lovsånger som bara handlar om Guds kärlek eller att Gud är stor). Min mp3 har slumpat fram sånna låtar hela dagen.

Dessutom har jag en live-inspelning av Skillets låt Jesus Be Glorified (som inte finns utlagd på youtube så ni får en annan version av samma låt)

I slutet av den säger han (sångaren, som för övrigt har typ den finaste röst jag någonsin har hört) att han ska läsa något från Bibeln, 1 Chronicles 16:8 (1 Krön 16:8) "Tacka Herren, åkalla honom, berätta för folken om hans verk! ". Sen pratar han lite om att vi inte kommer kunna lära känna Gud ordentligt förrens vi vet hur vi man tillber (jag kom inte på ett vettigare sätt att översätta worship..) honom.

Tyvärr så tror jag att det är där någonstans jag har fastnat. Det där med att verkligen ära Gud, på det sätt jag borde, det händer liksom inte. Det är nog därför jag vill åka på läger också, för att jag vet att jag mår bra av det, och av någon anledning så verkar det som att man inte kan få göra sånt här hemma ^^.

Jag vet inte vad jag säger, att jag också vill vara andlig (jag hatar att använda ordet andlig, men det kändes rätt just nu.. vilket skrämmer skiten ur mig men men..). Jag vet inte.

Slänger upp en bön sen..

Visst, Gud är båda cool och grym och underbar och allt sånt. Men ibland är han bara gullig. Jag blir så glad.
(Min bästa kompis på dagis har gått och blivit frälst, i min värld leker hon fortfarande med dockor, vilket gör det gulligt xD)

Det gör mig glad och det gjorde helt klart min dag.

Gud är så gullig <3

Jag satt lugnt och snällt på bussen i morse när Annika kom förbi. Annika är min ex. SO-lärare. Hon är grym och har påverkat mig massor i mitt sätt att tänka. På ett bra sätt. Och jag träffar inte henne så ofta, så det gjorde mig glad. Hon kände inte igen mig först men ja. Det var trevligt.

Sen kom det en tjej och pekade på en av mina pins (Även om du inte tror på Gud så tror Gud på dig) och gjorde tummen upp. Det gjorde mig glad, för en gång för länge sedan så tyckte jag att Gud sa till mig att vända på min väska så att pins:en syntes (hur patetiskt det än verkar låta) och jag gjorde som jag blev tillsagd (jag såg liksom inget problem i det) och sen har jag haft väskan åt det hållet. Och nu fick jag ut något av det. It kinda makes me happy to know that I actually did what God wanted <3

vara kristen. Inte så att jag faktiskt tänker ge upp, men jag menar, ibland har jag liksom ingen lust eftersom det bara blir jobbigt, och jag vet aldrig om jag faktiskt ska göra det jag tror att jag ska göra, och jag ger liksom upp lite. Men samtidigt så vill jag inte ge upp, jag vill inte slippa.

Jag hatar att vara förvirrad. Men men, så är det. Det blir liksom inte bättre för att jag ger upp ^^

GAH. Jag kan inte formulera mig, har skrivit på det här inlägget i tre omgångar nu men det blir fortfarande inte som jag vill, så nu skiter vi i det.

Jag återkommer när jag har ord igen.

Jag älskar det där ögonblicket i kyrkan när det är som att kyrksalen försvinner och det bara är en själv och Gud. När Gud bara är sådär underbart nära och när man hör honom säga "Jag har redan förlåtit dig!"

Det började med att vi gick in i kyrksalen. Jag satte på musiken. Awesome God spelades (ganska säker på att det var den i alla fall..) och jag fick sjunga (läs; jag drog upp volymen på max och sjöng oavsett om jag fick eller inte) lovsång för första gången på länge. Redan där fick jag någon form av glädje-rus. Sen kom folk in och vi lyssnade klart på låten, sen läste Christofer ett bibelord och jag drog på musiken igen. Jag gick fram och skrev en lapp, om att jag glider ifrån Gud, att jag älskar honom för mycket för att jag skulle klara mig utan honom, jag skrev att jag var rädd för att det var för mina synders skull, men att jag inte visste. Sen skrev jag förlåt. Sen gick jag och tände ett ljus, gick och tog ett bibelord och som omväxling så läste jag det inte direkt. Istället gick jag och satte mig på knä, bad Gud att en gång för alla förlåta mig, förlåta mig för de fel jag gjorde i maj - juni någongång, de fel som inte var meningen att jag skulle göra. Sen läste jag bibelordet: "Jag sade: "Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN." Då förlät du mig min syndaskuld. (Psalm 32:5)" Och det där slog mig verkligen rakt i ansiktet. Det är länge sen jag kände Gud så nära mig, så verkligt. Det gjorde mig lycklig, det gjorde mig glad. Och för första gången på 7 månader så känner jag mig riktigt fri.

Tack Gud, för din oändliga nåd.
Amen. 

Ska till kyrkan sen, vi ska spela wii och käka tårta (och våfflor?). Det blir chill. Finally liksom. Jag hatar när det inte är chill utan man ska göra massa saker hela tiden, det är mycket roligare när man bara kan slappa lite.
Så det ska bli rätt skönt. För man kommer inte dit för att göra coola saker utan för att man vill umgås. Eller jag gör det i alla fall.

Kyrka alltså. Först ska jag sminka mig (jag har varit jättesugen på att sminka mig i flera dagar)

Jag saknar att gå på gudtjänsterna. Inte för att jag någonsin har gjort det så ofta, men jag saknar den mysiga känslan av att sitta i kyrkbänken och bara njuta av allting. Det brukar ge mig en viss sinnesfrid som jag inte får av något annat.

Funderar på att gå på söndag, men jag vet inte om jag orkar. Vi får väl se..

Ibland kommer jag på mig själv med att jag ber alldeles för lite. Speciellt för de där små sakerna. Det händer väldigt sällan skulle jag vilja påstå.

Det här kom jag på idag. Jag var på stan med Milja en sväng innan jag åkte hem (vi skulle gå förbi puls och kolla priser, men det var ingen där, eller det var folk där och tränade.. men ingen som kunde öppna åt oss och ingen som jobbade där ^^). I alla fall. När jag gick av bussen gick jag ner för samma backe som jag alltid går ner för, det är en grässlätt och nu när det är ganska blött ute efter att snön har smält och det är några plusgrader så är det gansak lerigt. Precis när jag hade kommit ner för backen var det en lerfläck som jag inte såg och jag höll på att ramla. Sen stannade jag upp. Sa "Tack Gud, för att jag slapp ramla i lerpölen." sen gick jag vidare.

Det händer rätt ofta att jag  glömmer bort att tacka för sånt, men jag skulle väldigt gärna vilja göra det oftare. Det gör mig glad och det hjälper mig att må bra. You should try it ;)

Jag kan inte förklara det, det är bara jättemysko och konstigt, men så är det i alla fall. Bara så att ni vet.

Nej, jag vet inte varför jag är uppe och skuttar nu. För att jag skulle ha gott om tid på mig tror jag att det var. Gott om tid på mig att göra vad? Det framgick aldrig. Men det blir säkert bra. Jag ska gå sen 11:20-11:25 nånting. Så det är ju bara tre timmar kvar. What am I doing?

Kunde inte somna igårkväll (igen.. äntligen Mikkos famn ikväll<3). Jag låg och bad ganska länge. För att jag är så korkad och för att jag borde sluta tolka allting (för DET har ni ju aldrig hört förut). För att han skulle förlåta mig osv.

Sen insåg jag på något konstigt sätt massa saker som Gud gjorde för mig under hösten. Helt utan att jag förstod det. Att jag dessutom förstod det när jag skulle förklara för Tomas vad Gud inte hade gjort för mig gjorde ju inte saken bättre, för det enda jag kunde komma på var saker han gjort för mig.

I hate him sometimes, that God person. Who is he anyway? (Ja, liftarens guide till galaxen såhär på morgonen är aldrig fel <3)

För den som undrar kan jag ju säga att jag nog tänker gå och klä på mig nu, packa klart sen och sen sätta mig här igen, man kan ju alltid spela. :)

Satt och bläddrade i lite forum på helgon. Konstaterade att jag aldrig kommer sluta förundras över Tomas förmåga att få mig att tro på honom.
Printscreenade vad han hade skrivit, men just nu kan jag inte infoga en bild, så synd för mig.

Diskussionen handlade i alla fall om bokstavliga påbud. Alltså, ska man tolka det som står i GT rakt av typ om en man ligger med en annan man som man ligger med en kvinna ska han straffas med döden (ungefär, orkade inte slå upp det..) eller om det bara var trams att man faktiskt skulle dö av det.

En brud skrev att "står det verkligen så? i den svenska också? iofs har jag läst vissa andra otrevligheter i den så jag är väl inte helt förvånad. bibeln är läskig. "
Tomas svarade "ja, den svenska bibelöversättningens versioner av de bibelverserna är snarlika - fast förstås på svenska ;) "
Hon skrev "ibland kan jag inte förstå hur folk kan finna trygghet i kristendomen."
Tomas skrev "ungefär lika ofta har jag svårt att förstå hur folk kan finna trygghet utan den."

Burn liksom. Seriöst. Jag har inte tänkt på det på det sättet på väldigt länge. Men det är väldigt sant när han säger det. Jag har bara varit ages från Gud och haft svårt att se det på det sättet. Men det ger en viss trygghet att veta trots alla fel som jag gör (som jag av någon anledning verkar skrika ut till er hela tiden.) så har Gud redan förlåtit mig. Jag är fri. Oavsett vad jag gör. Det är ganska lugnande. Det gör mig ganska trygg just nu.