Tommy och Wero

Okej, allt är säkert jätte bra. Det klart, det är ganska bra. Jag har en pojkvän som älskar mig, halleluja eller nått. Men förlåt, men han är inte allt. Eller, jo, han är mitt allt. Men allt annat fortsätter rulla på medan jag sitter och tittar på hur vacker han är. Det skrämmer mig. Eller, det är inte det som skrämmer mig. Det är det som faktiskt händer runtomkring som skrämmer mig.

Vad händer då runtomkring?

Farfar. Min farfar fick en stroke i höstas. Det rev runt en hel del. Det var hans fjärde stroke. Jag hatar när sånt händer. Det var medan morfar fortfarande låg på sjukhuset och ja. Jag kom hem från Eskilstuna och pappa sa att farfar hade fått en stroke igen. Jag kunde inte ens gråta. Det är lite skumt det där, men jag kan inte gråta när jag är med pappa. Inte när jag är med mamma heller förresten. I alla fall, åter till farfar, han kan fortfarande inte gå och han har gett upp sin vänstra arm. Jag vill inte. Folk säger att de förstår men nej. Farmor bygger om hela sitt hus, för att vi ens ska kunna få hem honom. Han vill inte hem, han har ju sagt det, han har sagt att han vill dö. Vad säger man då? Förlåt, men ja.

Aktiv dödshjälp? Jag har alltid varit negativ till att läkare med patientens tillåtelse ska få injicera en dödlig dos med gift. Det är ju faktiskt mord. Men jag hade aldrig sett en människa ta tag i min hand, trycka den med all sin kraft och titta in i mina ögon och säga. "låt mig dö." Jag grät inte. Jag gjorde inte det. Jag sa ingenting. Jag har inte berättat det för någon. Det har aldrig varit tillfälle till det och min egoism gör att jag inte vill att han ska dö. Min egoism vill att han ska leva ett tag till, att jag ska få ta studenten och gifta mig innan han dör. Att jag ska hinna få barn innan dess. Förlåt, men jag tror inte det. Jag får nog inte det.

Ska jag känna lättnad eller sorg över det faktum att jag inte tror att min farfar kommer leva så länge till?

Jesus, jag hatar att säga det här. Jag vill inte säga det här. Men gör vad farfar vill. Du ser hans tankar och även om han inte tror på dig Gud så tror du på honom, du ser hans känslor och hans ångest. Jag vill inte se det, förlåt, jag vet att det inte är rätt. Jag älskar honom, det är klart. Men jag klarar inte av det här. Egoist som jag är så klarar jag inte av det här. Jag klarar inte av det faktum att jag inte vet vad som händer. Jag klarar inte av det faktum att jag inte vet vad jag ska göra, vad som är rätt. Led mig till det som är rätt och jag kommer följa dig. Jag vill följa minsta steg som du tar, för att ge dit du vill att jag ska gå. Led mig.
Amen.

Jadu, min enda tappra läsare. Vart tog alla andra vägen? Ett tag hade jag 26 läsare om dagen. Skrev jag något tråkigt sen eftersom alla försvann? Jag vet inte. Det spelar ingen roll.

Försov mig idag, sen glömde jag gympakläderna, sen typ, ja ^^ dålig dag helt enkelt. Jag hatar onsdagar. Jag gör verkligen det. Jag menar, vi har inga roliga lektioner, eller visst, matte är roligt. Men i övrigt, engelska och naturkunskap och så idrott på det. Kasst. Vi har dessutom fem lektioner imorgon. Ännu värre. CUT i armen.

Men det var inte det dethär skulle handla om. Det skulle handla om att jag en gång i tiden var oövervinnerlig. Att jag en gång i tiden trodde att det inte fanns något som jag inte kunde klara av. Att jag en gång i tiden trodde att om jag bara ville något så kunde det bli så, för att jag trodde på mig själv, för att andra trodde på mig. Sen gick den tiden över. Någon råkade säga till mig att jag var dålig och allt bara rasade. Jag tror att jag var lite som en såpbubbla (fast inte lika vacker), jag var jätte lätt att spräcka och innuti fanns det bara luft. Ganska kasst egentligen. Ganska tomt egentligen. Jag saknar att kunna tro på mig själv. Jag saknar omedvetenheten i att tro att jag kunde allt. Usch. Ge mig omedvetenhet.

Jesus, ge mig kraften att tro på mig själv. Ge mig möjligheten att tro att jag kan. Visa  mig att jag kan. Hjälp mig med det jag har svårt för. Tack för att du ger oss styrka Gud, tack för att du varje dag visar oss att vi kan mer än vi tror, men det räcker inte riktigt, jag behöver lite mer. Förlåt. Jag känner mig som en otacksam liten skitunge som inte kan vara glad för det jag får. Jag känner mig som den lilla skitunge jag faktiskt är. Förlåt mig.
Amen